Vänstern – ett naturligt urval

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ann Charlott Altstadt om evolution & politik – och vad som verkar fattas vissa liberaler

HÅLLER IHOP Människan är förprogrammerad att samarbeta, hjälpa och dela.
Foto: Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
HÅLLER IHOP Människan är förprogrammerad att samarbeta, hjälpa och dela.

Alla som har haft djur vet att jag inte felaktigt förmänskligar dem när jag påstår att de också har känslor. Min mammas hund blev så svartsjuk på min nyfödde pojke att hon ville hindra mig från att ta hand om honom och när pappa dog sörjde hon öppet i tre dagar. Jag förmänskligar inte en hund när jag påstår att hon likt mig var både var ledsen och glad.  Tvärtom visar det att jag också är ett djur. I mitt fall en sorts schimpans.

Det som gör mig unik som människa är att jag kan skriva en artikel om den världsledande primatologen Frans de Waals Empatins tidsålder. Liksom i hans tidigare arbete Vår inre apa, blir vi guidade på en häpnadsväckande rundtur i djurriket fylld med anekdotiska exempel på beteenden vi nyss betraktade som exklusivt mänskliga. Läppfiskar kan sköta relationer, fladdermöss delar bytesblod, delfiner löser luriga problem, elefanter sörjer sina döda och så förstås alla dessa apor.

Det är inte bara känslor som har en längre evolutionär historia än människan, utan också egenskaper som empati och samarbetsförmåga, samt preferenser för rättvisa och jämlika relationer. Schimpanser räddar varandra från att drunkna, tar hand om skadade, den apa som får mindre i belöning än sin kompis vägrar delta i experiment och den apa som fått sin mat lättvindigt känner att den måste dela med sig mer.

Vänstern tycks fortfarande lida av reflexmässigt motstånd mot allt som luktar gener då det tolkats som fascism, determinism eller ett försvar för status quo trots att naturen är en komplex källa till reflektion både över människa och samhälle. Hur kan vi behandla djur som djur när de snarare verkar vara medlemmar av en annan kultur? Och hur kan deras så kallade djuriskhet användas för att legitimera vårt konkurrensinriktade hierarkiska samhälle och giriga beteende?  

I Vår inre apa (2004) ställde Frans de Waal den patriarkala aggressiva stora schimpansen mot bonobonen, ”dvärgschimpansen”, där honorna dominerar och de dagliga konflikterna löses med sex, även samkönad sådan. Eftersom människan delar cirka 98 procent av arvsmassan med båda arterna så kan vårt ursprung inte per automatik förklara eller försvara strikt heterosexualitet, manligt machoutövande eller våld.

Modern neurovetenskap visar, enligt de Waal med flera, att vi liksom många djur är förprogrammerade att samarbeta, hjälpa till och dela. I New York Times ( 16 maj 2011) sammanfattar exempelvis den konservativa författaren och journalisten David Brooks teorierna om oss som snälla och samarbetsinriktade. Det som förr betraktades som ett naivt mänskligt ideal eller ytlig social fernissa verkar vara evolutionära överlevnadsfördelar.

Min glädje när jag exempelvis härom året lämnade tillbaka en borttappad plånbok berodde inte på att jag lyckades följa ett mänsklig moralkodex eller ens på kalkylerat självgott egenintresse. Det var inte ens ett medvetet val att agera empatiskt eftersom det naturliga urvalet redan gjort jobbet åt mig, skickat med reflexen i det  genetiska bagaget och belönade mig sedan med välbefinnande. När jag  kickade på min medmänniskas tacksamhet var det hjärnans spegelneuroner som gjorde att vi delade lyckokänslor.

Biologin ger oss övertygande argument för samhällsförändring, den är revolutionär, skriver de Waal. För de politiska ekonomiska modeller som ligger till grund för det borgerligt liberala samhället har knappast med vår natur att göra – människan är inte en isolerad atom som oberoende av andra träffar rationella val på en marknad utifrån egenintresset. Att det inte kan stämma vet vi alla intuitivt. Reklambranschen bygger exempelvis hela sin verksamhet på att det är precis tvärtom – vi är gemenskapstörstande djur som gör allt för att få tillhöra flocken. 

Jag blir alltmer övertygad om att människor som är politiskt höger på riktigt, de är bara några få men desto mer inflytelserika, faktiskt lider av någon slags hjärnskada i empatispektrumet.

De, liksom vårt samhälle, lider av funktionsnedsättningen Right Wing Disorder. Den tvingar oss att agera osolidariskt egoistiskt och det är därför vi mår så kasst. 

Ann Charlott Altstadt

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.