Far i finkan
Åsa Linderborg om hur barn till gangsters straffas – av kriminalvården och medierna
Plötsligt tränger sig fem poliser med dragna vapen in i Hannas lägenhet. Det är mitt på dan och Hanna, som är dagbarnvårdare, har just dukat av lunchen. Polisen letar efter en man som Hanna låtit skriva sig på hennes adress – en kompis till en kompis frågade om det var möjligt och tja, varför inte? Polisen finner inte den de söker och drar. Kvar i lägenheten finns bara ljudet av barn som ännu inte börjat gråta.
Historien når mig samtidigt som jag läser reportageboken Pappa och kriminell. Där framgår det att svensk polis sällan tar hänsyn till om det finns barn hemma när de ska göra gripanden eller tillslag. De bara stormar in och lägger ner den misstänkte på golvet under högljudda skrik, släpar i väg honom med handfängsel och kör iväg. Ingen tar i efterhand kontakt med barnen för att fråga om de behöver hjälp och nån att prata med.
Barn till kriminella anses vara en särskild grupp. Såna som man inte behöver visa respekt.
Niklas Malmborg och Geir W Stakset har pratat med en rad laglösa män, en del riktigt tungt belastade – några av dem har varit på löpsedlarna – och frågan de ställer är om man som kriminell påverkas av att ha barn.
Svaret är nedslående. Ingen av de intervjuade har lagt av med brott när de blivit föräldrar. Några säger att de kanske blivit lite mer försiktiga, men nästan alla fortsätter som vanligt. En del tycks trappa upp, i jakten på en lyckad stöt som ska ge barnen en uppväxt i fin villa och trygga kvarter. Sam jämför en volta med en längre affärsresa. Klassresedrömmar.
Att ge sina kids mat på bordet kan vara värt ett år på kåken, minst! resonerar Erik. Nån säger sex månader, sen ändrar han sig till ett par år. Janni säger att han aldrig tänker hamna på kåken, men snart flyger ”tio år” ur munnen som ett möjligt scenario.
Kan man vara en bra pappa även om man är gangster? Författarna väljer att lämna frågan öppen, kanske för att den inte går att besvara.
I Pappa och kriminell möter man män som älskar sina ungar lika mycket som alla andra. De byter blöjor, hämtar och lämnar på dagis, lagar mat, läser saga, hjälper till med läxor, går på föräldramöten och snackar med andra föräldrar:
– Vad jobbar du med då?
– Jag har eget företag, jobbar rätt mycket hemifrån.
En knarklangare som aldrig har mer än 300 meter till ett vapen, tar med ett bultande varmt hjärta hand om sin dotter varannan vecka som vilken skilsmässoförälder som helst.
Men barn som växer upp med kriminella tvingas leva med otryggheten att pappan – mödrarna är uteslutna ur den här boken – kan vara borta på nätterna, på flykt eller i värsta fall hamna på kåken. Papporna umgås med folk som är beredda till vad som helst, och själva säger de att lojaliteten till kompisarna är lika viktig som lojaliteten till familjen. Det måste vara så, för fuckas allt upp, är kompisarna de enda som sörjer för familjen.
Gemensamt för alla som intervjuas, är att de vill vara ”bra förebilder” för sina ungar, och det betyder att man ska ställa upp för sina gangsterpolare i alla lägen – barnen ska inte få höra att deras farsor svek.
Malmborg och Stakset upptäcker att det märkligt nog knappt finns nån forskning om barn till kriminella, trots att uppskattningsvis 10 500 söner och döttrar har sina fäder i fängelse. Även om inte alla träffar sina pappor när de är intagna, är det tusentals barn som regelbundet kommer i kontakt med fångvården. De tvingas till kroppsvisiteringar, spärrar och kontroller. Vissa fängelser försöker göra besöksrummen barnvänliga, men andra struntar i det – fram till i år har det inte funnits några riktlinjer för hur kåkfararbarn ska behandlas. Barnbesök under fängelsevistelsen är ett incitament att ge upp sin brottslighet, men det kräver att anstalterna anpassar sig så barnen vill komma.
Den som besöker Hall, och det gör en del barn, börjar sitt besök på en parkeringsplats som är så tung, skamstämplad och grå att man tror man kommit till helvetet. Arkitekturen är obegriplig – internerna ser den ju inte – men de anhöriga straffas med ett slag i solar plexus. Jag blir därför glad, när jag får höra om det konstverk som nu börjar byggas där, av Karin Lind och Simon Häggblom. Ett träd med vidsträckta grenar man kan klättra ut och vila på, ska slussa barnen in i en annan värld, lite som Alice i Underjorden.
Svensk fångvård tillhör den humanaste i världen, men vi får kritik från FN:s tortyrkommitté för hur vi försvårar för barn att hålla kontakt med sina frihetsberövade föräldrar. Ett exempel är de obegränsade häktningstiderna. Ett annat att den som är häktad med särskilda restriktioner – de är alltså inte dömda – inte får ta i sina barn om de kommer på besök. Nicholas berättar i boken hur babyliften med den nyfödda sonen placerades framför honom, utan att han fick vidröra pojken. Regeln är svår att förstå, men framför allt: den straffar barnen.
Internationella undersökningar – de få som finns – visar att hälften av alla barn till kriminella själva börjar en brottslig bana. Men Sverige har varit ett positivt undantag, vilket förklaras med att vår välfärd gett chans till utbildning och jobbmöjligheter. Man predestineras inte att följa sina föräldrar i spåren. Dessutom har vi haft en kriminalvård som hjälpt barnen att hantera straffet, och som gynnat hyggligt många att återanpassa sig.
Allt det där håller på att förändras.
1970-talet brukar stämplas som det förödande flummiga decenniet. Och visst. Jag minns en vänster som romantiserade brottslingar och som menade att all kriminalitet kunde skyllas på kapitalismen: det är samhällets fel att folk mördar och stjäl bilar. Andra relativiserade buset med citat av Bertolt Brecht: Vad är att råna en bank mot att grunda en? Den maximen håller fortfarande, men det betyder ju inte att all kriminalitet per definition är systemkritisk.
Men oavsett om man ska kalla det dalt eller inte, visar all forskning världen över, att den humana kriminalvård som är en rest från det röda 70-talet, minskar risken för återfall. Hårdare straff och fängelsemiljöer är inte ett sätt att komma till rätta med brottslighet.
Det här vet politikerna, precis som de vet att betygsstress och disciplinhets i skolan inte höjer utbildningsnivån. Det finns två områden där man skiter i all forskning: brott och utbildning.
Förklaringen är enkel. Politikerna har abdikerat från sin roll som samhällsreformatorer. De kan eller vill inte rå på marknaden men de kan ”ta i med hårdhandskarna” mot buset. Bara där kan de visa sig handlingskraftiga. Just därför måste man göra väljarna rädda för att gå ut på kvällarna. Men våldsbrotten ökar inte i Sverige, den ligger på 70-talsnivå. Det kommer att ändra sig i takt med att klassklyftorna växer.
I detta skrämselprojekt har politikerna stor nytta av oss i medierna, som tyvärr också vinner auditorium på att blåsa upp våld och brott. Malmborg och Stakset berättar om en pojke som fick sluta på dagis efter att föräldrarna läst en löpsedel om hans pappa. Barn tvingas se sina föräldrar med namn och bild som misstänkta och dömda, eller ännu värre – som avrättade i olika gänguppgörelser.
Pappa och kriminell är på gott och ont ingen argumentativ bok, den avstår från all politik och är renons på analyser. Men den stora svagheten är att den bitvis känns väl förskönande. Alla föräldrar är viktiga föräldrar, men intervjuerna är helt gjorda utifrån pappans perspektiv. Barnens erfarenheter vet vi mycket lite om, men svek, skam, skuld och sorg måste rimligtvis rymmas i samma hjärta som kärlek, beundran och lojalitet. Den som sitter i fängelse älskar sina ungar, men har trots allt själv valt att avstå från att vara med när barnen lär sig cykla.
Boken är ändå unik i sitt slag och ett viktigt bidrag till att komplicera ett föraktat föräldraskap.