Begränsa Bonniers makt - nu

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2013-11-27

Mediejätten är ett hot mot yttrandefriheten

I går kom nyheten att Comhems vd Tomas Franzén kliver på jobbet som vd för Bonnier.

Från ett monopolliknande företag till ett annat.

Comhem dominerar tv-distributionen i Sverige och Bonnier är ett av Europas största mediekonglomerat. Franzén vet hur man styr när man har totalgrepp över konsumenterna. Van att med starka ägare i ryggen agera utan nämnvärd offentlig insyn.

Vd-skiftet på Bonnier måste bli startskottet för en bred diskussion om hur mediegiganters makt ska kunna begränsas.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har duckat under hela sin statsrådstid. Frågan om ägarmakten i medierna tystnar alltid snabbt. Bonnierpressen vill inte prata om saken och ingen regering vill bråka med de som äger media.

Det är viktigare än någonsin att det tillsätts en bred parlamentarisk utredning för att söka begränsa enskilda medieägares makt. Det handlar om en av våra viktigaste demokratifrågor - skyddet för och rätten till en fri och mångsidig opinionsbildning.

I de flesta branscher är alla överens om riskerna med monopol. ICA får inte ta över alla livsmedelsbutiker. Konkurrensen är viktig när det gäller mobiltelefoner, elpris eller bredbandsabonnemang. Konsumenternas skydd ska gå före ägarnas drift att växa. Konkurrenslagstiftningen finns där som ett skydd, liksom konsumentombudsmannen och en hel hög myndigheter, lagar och regler.

Men i medieföretagens värld är det som om helt andra principer gäller. Så fort Bonniers nationella dominans förs på tal försvinner på något förunderligt sätt riskerna. Journalister och medieägare bildar front och slår tillbaka tillsammans med statsråd och andra politiker.

De sjunger alla en ny slags Bonnieropera, som handlar om att det inte finns några giganter längre. Bonnier är på dekis och går dåligt, säljer och monterar ner. Mäktiga utländska aktörer är däremot alltid farliga. Murdoch eller Google.

I den fortsatta körsången handlar det om att det alltid är vattentäta skott mellan ägare och publicister. Makten bryr sig bara om siffrorna och redaktörerna tar hand om orden. Som Fria Pro­teatern sjöng på 70-talet om Albert Bonnier:”Jag värnar om det fria ordet, det fria ordet är min ögonsten, hur friheten ska kunna bli större, ja, det är mitt enda problem …” Men då var det satir.

Bernt Hermeles Firman är mig veterligen ett första försök att granska mediemakten Bonnier. Sålunda blev han misstänkliggjord redan innan boken kom ut. Hämnd för att han tvingades sluta på Bonnier? Rättshaverist? Och så blev det tyst.

Firman har behållit sin makt, är Hermeles grundtes. På några områden har den vuxit. Och medieägare lägger sig i.

Jag minns själv min tidiga tid på Östgöta Correspondenten i Linköping där Saab hade raka ingångar till ägarfamiljen Ridderstad och chefredaktören. Jag har upplevt det nyligen när Nisse Bonnier försökte stoppa en Kalla Fakta-granskning av drottnings Silvias pappa. H&M:s Stefan Persson hade direktlina till Carl Johan Bonnier för att påverka utformningen av ett reportage i TV4 om hans privata förmögenhet. När Jan Stenbeck var störst ägare i TV4 ville han att tv-kanalen skulle driva ja-linjen i den första folkomröstningen om EU och försökte få till stånd en reklamkampanj mot kulturminister Marita Ulvskog.

Ägarattackerna kommer liksom inte från vänster, om nu någon trodde det. Det är mest motsatt färdriktning.

Makten räknas inte bara i siffror. Bonniers omsättning på cirka 30 miljarder, 175 företag i 18 länder och allt det där. Nej, makt är också distributionskontroll.

I tv talar vi om vertikal integration - man äger kedjan från produktion av program, tv-kanaler och distribution hela vägen fram till tittaren. Den här maktutövningen är som ett höghastighetsvapen - totalt genomträngande med lite utrymme för andra företag och för konsumentens fria val.

Jag har skrivit om detta förr, under min långa tid på Bonnier - om nu någon vill avfärda mig som blivande Schibsted-anställd. Jag vet att världen ser annorlunda ut än när Fria Pro skrev Bonnier­operan. Det finns fler stora i dag. Schibsted är ett exempel. Men det understryker bara behovet av någon form av reglering.

Därmed är vi framme vid slutsatsen, och här befann sig kulturminister Ulvskog för nära 15 år sedan. En lag förbereddes mot mediekoncentration. Men Göran Persson lade på locket. Han ville inte ha politiskt bråk före valet 2002. Detta bekräftar kulturdepartementets starke man på den tiden, Lars Marén i ett samtal häromveckan. Ulvskogs tankar hade gått långt. Det började skrivas på en proposition. Pressreleasen låg klar, enligt Bernt Hermeles bok.

Jag menar att det fanns görbara idéer redan i den Ulvskog-lag som stoppades av partitaktiska skäl.

Utredningen skissade på hur dominans skulle definieras inom olika medieområden i syfte att stärka konkurrenslagstiftningen. Det är fortfarande aktuellt, men behöver kompletteras med hur kontroll av distribution ska vägas in.

En tredje dimension som måste tas med är den maktkoncentration som följer av att äga hela strukturer - tidningar, radio, tv-kanaler, webbtjänster, distribution, rättigheter och kontrollera hela kedjan från innehåll, paketering och vägen fram till konsumenten. Särskilt i dagsläget då gränserna mellan olika medieslag flyter samman.

De här tre olika utgångspunkterna är en god grund för en ny analys av medieägandet och hur man skulle minska risken för dominans.

Det är självfallet inte enkelt. Men att det är svårt har aldrig i något annat sammanhang varit ett skäl för att inte ens försöka. Särskilt som behovet är så uppenbart. Förutsatt att vi tycker yttrandefriheten är viktig att försvara.

Jan Scherman