Helt stenålders
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-04-04 | Publicerad 2011-04-02
Hanna Nordenhök om Grottbjörnens folk-serien och pseudofeminism
Färgen stiger när jag nu återvänder till Jean M. Auels romanserie om stenåldersflickan Ayla, en av min barndoms mest febrigt uppslukande bokupplevelser. Grottbjörnens folk och de två nästkommande böckerna var min första och enda utflykt i tantsnuskets värld, därtill välsignad av mina 68-föräldrar som inte lät sig bekomma av det sexuella innehållet. De menade att barns väg in i litteraturen måste börja i osorterad läsglädje och uppmuntrade därför all läsning från Birgitta Trotzig till Enid Blyton.
Jag var nio år och tillsammans med en hel generation svenska mellanstadieflickor bläddrade jag med blossande kinder fram till de mest saftiga samlagsscenerna.
Och Auel gjorde oss inte besvikna.
I efterhand har jag betraktat denna min ungflickshungriga stenålderssexfetisch som harmlös. Men när jag nu med anledning av publiceringen av den sista och sjätte delen i sviten läser om dem, blir jag efter att den initiala munterheten lagt sig något bestört.
I Grottbjörnens folk upphittas en skadad Cro Magnon-flicka och tas om hand av en neanderthalstam. Hon lär sig deras teckenbaserade språk och fostras i deras seder och bruk. Men Ayla får med tiden svårt att foga sig i det patriarkala neanderthalsamhället och vid romanens slut förvisas hon ur gruppen, och tvingas då lämna efter sig det barn hon fött efter upprepade våldtäkter av stamledarens illvilliga son.
Dock: i bok nummer två överlever Ayla eremitlivet i det dramatiska landskap som 30 000 år senare ska bli Europa genom att mirakulöst lära sig att tala med hästar och tämja lejon och vargar. Nu träffar hon också Cro Magnon-mannen Jondalar, som dödligt sårad råkar i hennes väg. Eftersom hon upplärts till medicinkvinna hos neanderthalarna läker hon hans sår, och i gengäld lär han henne inte bara sitt eget språk, utan också njutningens konst.
Här börjar Auel på riktigt komma i form med sina ”fuktiga kvinnoöppningar” och ”ivrigt, pockande lemmar”. Jondalar lyckas med råge ta den där gamla trista våldtäkten ur Aylas håg genom att konstfullt ge henne orgasmer likt ”kittlande strålar av eld”.
Härefter följer parets vidare äventyr i fyra böcker till, där de rider omkring på Aylas tämjda hästar mellan olika Cro Magnon-stammar och Ayla alltmer dras in i människornas rituella liv, bara för att slutligen kallas att bli en doni: kvinnlig magiker.
Auel använder sinnrikt rom-comens och tv-såpans verktyg när hon skildrar allt från Cro Magnon-flickors bröllopsbesvär till invecklade släktskapsband och intriger mellan stenåldersmänniskor med amerikanskklingande namn som Nezzie, Brinan, Tasher och Zolena. Då och då utropar någon ett ”Wonderful!”, bara för att ge ytterligare kontur åt den slängiga stenåldersamerikanskan.
En emblematisk passage återfinns i Stäppvandringen när Jondalar, vid åsynen av Aylas uppfinning av hästmockasiner, likt en Pygmalions Henry Higgins utropar: ”Jag tror det fungerar. Vid den stora Modern, jag tror det fungerar!”
Jondalar är fostrad i homo sapiens gyllene matriarkat där han upplärts till skicklig heterosexuell älskare. Här struktureras livet matrilinjärt, att dela njutning med någon av motsatt kön är att hedra den Stora Modern och kvinnor blir andliga ledare. Men de ljushyllta Cro Magnon-människornas modersreligion liknar teologiskt sett mest en knapphändigt genusomkastad variant på kristendomen, och skildringen av deras kultur står i bjärt kontrast till de primitiva och patriarkala neanderthalarnas. Där tillber man i stället Grottbjörnens manliga gudom, kallar menstruationen för kvinnoförbannelse, låter sina kvinnor tala enbart efter att de fått männens tillåtelse samt är, givetvis, mer mörkhyade.
Går man till förra årets stora evolutionsgenetiska rön, så visar det sig att Auel visserligen hade rätt i att ett sexuellt utbyte mellan de två människoslagen skedde, med början för runt 60 000 år sedan. Men hur kulturellt avancerade eller inte de var i förhållande till varandra går inte att belägga, så lite skiljer sig våra hjärnor åt (99,7 procent av vår arvsmassa är identisk). Den största andelen neanderthal-DNA återfinns dessutom hos vår tids européer, medan afrikaner inte har någon alls. Aylas blonda uppenbarelse återspeglar sålunda ingenting annat än Auels egen rasistiska fantasi.
Inte nog med det. Aylas ariska skönhet, överlevnadsförmåga och språkbegåvning ackompanjeras av ytterligare en viktig egenskap. I Stäppvandringen får vi reda på vilken, när Jondalar ömmande betygar Aylas beredvillighet till sex: ”Vet du egentligen hur fantastisk du är? Du är alltid färdig att ta emot mig när jag än vill ha dig”.
Ayla hänför detta till sin neanderthaluppfostran, där kvinnor skulle vara färdiga så fort männen kom med sin signal. Jondalar tillfogar då storsint att hon ju faktiskt kan säga nej nu (vilket dock inte har hindrat honom själv att i Mammutjägarna halvvåldta henne för att hon träffat en annan).
Ayla är med andra ord en riktigt våt patriarkal dröm. Snygg, lagom smart och villig. Talet, njutningen och rätten till sin egen kropp får hon dessutom till skänks av ingen mindre än sin låtsasfeministiske blondinkille.
Auels excesser i pseudofeministisk och rasistisk litterär kitsch går förmodligen bara att förstå mot den större rörelse i tiden som Susan Faludi ringade in som det sena 1900-talets antifeministiska backlash i USA, då motreaktionen på 60- och 70-talens kvinnokamp gestaltades i nyväckt traditionalism och moderskapsideologi. En annan bästsäljande amerikansk bok som poppar upp i huvudet är superorientalisten Betty Mahmoodys Inte utan min dotter som gavs ut under tidigt 90-tal, i samma veva som femte boken i grottserien.
Grädden på moset i Auels dubiösa stenåldersvision kommer i några parodiska kapitel när Jondalar kidnappas av excentriska Cro Magnon-kvinnor påfallande lika ett gäng radikalfeministiska psykotiker. De har skapat ett samhälle där män förslavas och hålls fångna. Mycket riktigt ser deras ledarinna nästan maskulin ut, och det revolutionära projektet visar sig ha sin upprinnelse i att hon en gång blev dumpad av en man. Den som räddar Jondalar ur knipan är naturligtvis Ayla, och tillsammans slår de hål på den separatistiska villfarelsen och sprider det goda matriarkatets evangelium.
Det verkligt intressanta hos Auel är emellertid hur Ayla så genomgående förvandlas till sinnebilden för ett modernt subjekt. Hennes identitet som outkast förser henne med den sentida exilmänniskans alla kvaliteter: vankelmodet, känslan av främlingskap, samt ett självständigt och förbluffande sekulärt tänkande som ger henne förmågan att ensam genomskåda traditionen. Innan de sex banden är över har hon följdriktigt hunnit med att agera socialarbetare, preventivm
edelsupplysare och försvarare av handikappades rättigheter, samt kastats mellan yrkeskallet och rollen som mor och maka.
Nej, Ayla är ingalunda någon stupid blonde.
Hon är den senmoderna amerikanska mainstreamkvinnan förklädd till allvis stenåldersprofet.
Hanna Nordenhök