ÅSIKT

Haiti – ett våldtaget land

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

”Omvärlden är ansvarig för omfattningen av lidandet”

Foto: AP
RÄDDNINGEN Barn som drabbats av jordbävningskatastrofen får nödproviant av amerikanska fallskärmssoldater.
Foto: AP
Jean-Bertrand Aristide (t.v.) störtades 2004. René Préval, Haitis nuvarande president.

Vilken som helst av världens storstäder hade drabbats hårt om den träffats av en jordbävning med samma kraft som den som ödelade Haitis huvudstad förra tisdagen. Men det är ingen tillfällighet att stora delar av Port-au-Prince nu liknar en krigszon. Mycket av den förödelse som följt på jordbävningskatastrofen i Haiti måste ses mot bakgrund av ett förfärande och alltigenom människoskapat historiskt händelseförlopp.

Landet har drabbats oproportionerligt hårt av katastrofer. Hundratals dog i en jordbävning i Port-au-Prince i juni 1770, och man tror att den fruktansvärda jordbävningen den 7 maj 1842 kan ha dödat 10 000 människor endast i staden Cap-Haitien på öns norra del. Ön träffas regelbundet av orkaner, senast 2004, och återigen 2008: ovädren i september 2008 skapade enorma översvämningar i staden Gonaïves, vars bräckliga infrastruktur sköljdes bort och över 1 000 människor dödades medan tusentals hem förstördes. Vi kan få vänta många veckor innan vi förstår omfattningen av den senaste förödelsen. Även den minsta återuppbyggnad kommer att ta år att genomföra, och de långsiktiga följderna är omöjliga att överblicka.

Alldeles klart är dock att följderna är resultatet av en mycket lång historia av medveten utsugning och översitteri. Haiti omtalas, närmast rutinartat, som ”det fattigaste landet på västra halvklotet”. Denna fattigdom är ett direkt arv av den kanske mest brutala koloniala exploatering som världen har sett, förenad med decennier av postkolonialt förtryck.

Det ädla ”internationella samfundet” som just nu rafsar samman medel för att sända ”humanitärt bistånd” till Haiti är i hög grad ansvarigt för omfattningen av det lidande man nu försöker att mildra. Ända sedan 1915, när USA invaderade och ockuperade landet, har varje seriöst politiskt försök att (med den tidigare presidenten Jean-Bertrand Aristides ord) ”låta Haitis folk lyfta sig från absolut misär till värdig fattigdom” omintetgjorts av USA:s regering och några av dess allierade. Detta har skett med våld och helt medvetet.

Aristides egen regering (vald av runt 75 procent av väljarkåren) var det senaste offret för denna inblandning när den 2004 störtades av en internationellt stödd kupp, en kupp som dödade tusentals människor och lämnade en glödande förbittring hos stora delar av befolkningen. FN har allt sedan dess upprätthållit en stor och enormt kostsam freds- och stabiliseringsstyrka i landet.

Haiti är i dag, enligt den mest tillförlitliga studien, ett land där runt 75 procent av befolkningen ”lever på under två dollar per dag, och 56 procent av fyra och en halv miljon människor lever på under en dollar om dagen”. Decennier av nyliberal ”anpassning” och neoimperialistisk inblandning har berövat dess regering all verklig handlingsfrihet i arbetet med att bygga en framtid för sin befolkning och reglera sin ekonomi. Den internationella handelns strafftullar och den finansiella marknadens riktlinjer gör att den politiska impotensen och armodet kommer att förbli strukturella fakta i haitiskt liv för överskådlig framtid.

Det är denna fattigdom och maktlöshet som ligger bakom det ohyggliga lidande vi ser i Port-au-Prince i dag. Sedan slutet av 1970-talet har ett oförsonligt nyliberalt våld, riktat mot Haitis jordbruksbaserade ekonomi, tvingat in tiotusentals småbrukare till städernas överbefolkade slumområden. Tillförlitlig statistik saknas, men man vet att hundratusentals människor lever i undermåliga bostäder, skjul, otryggt balanserande under raviner där all skog avverkats. Att just dessa människor lever under sådana omständigheter är ingenting ”naturligt”. ”Naturlig” är heller inte omfattningen på den förödelse som nu drabbat dem.

Som ledaren för Institutet för rättvisa och demokrati på Haiti, Brian Concannon, påpekar: ”Dessa människor hamnade där eftersom de eller deras föräldrar medvetet tvingats bort från landsbygden av hjälp- och handelsdoktriner som specialdesignats för att skapa en stor, fängslad och därför exploaterbar arbetskraft i städerna. Det är självklart att dessa människor aldrig haft råd att bygga sig jordbävningssäkra hus.” Samtidigt är stadens grundläggande infrastruktur – rinnande vatten, elektricitet, vägar etcetera – eländig, ofta obefintlig. Regeringens möjligheter att mobilisera någon som helst katastrofhjälp är nära nog noll.

Det internationella samfundet har i själva verket styrt Haiti sedan kuppen 2004. Samma länder som nu försöker få ihop nödhjälp till Haiti, har emellertid under de fem senaste åren konsekvent röstat emot varje förslag om utvidgning av FN:s mandat utöver dess omedelbara militära åtaganden. Förslag om att dirigera en del av sina ”investeringar” mot fattigdomsbekämpning eller utveckling av jordbruket har avvisats, i stället har man stått fast vid det evigt upprepade talet om internationell ”hjälp”.

De oväder som dödade så många 2008 träffade Kuba med samma kraft, men där omkom bara fyra människor. Kuba har undkommit de värsta resultaten av nyliberala ”reformer” och dess regering har fortfarande förmågan att skydda sina medborgare vid katastrofer. Om vi menar allvar med att hjälpa Haiti genom detta senaste krisläge så borde vi ta till oss denna jämförelse. Vi borde, utöver att sända nödhjälp, fråga oss vad vi kan göra för att underlätta för Haitis folk att nå självbestämmande och bygga upp offentliga institutioner. Om vi menar allvar med att hjälpa bör vi upphöra med att försöka kontrollera Haitis regering, att passivisera dess medborgare och exploatera dess näringsliv. Och sedan bör vi börja betala dem för åtminstone en del av den skada vi redan förorsakat.

Peter Hallward
är professor i filosofi vid Middlesex University och författare till Haiti 2004 (Celanders förlag).
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
Översättning: Joar Tiberg