Vilka röster!
Efter 118 år - äntligen har "Fedora" nordisk premiär
Vilka röster! Länge var ett av de viktigaste skälen till att komponera och lyssna på opera rösterna. Man skrev för specifika sångare, publiken ville höra de främsta artisterna. I dag krävs det mer. En opera ska tolkas, sångarna ska både sjunga och spela teater. Gott så.
Umberto Giordanos Fedora från 1898 följde tidens konventioner. En melodramatisk handling, ett raskt tempo och med utrymme för ett knippe sångare av god kaliber. Verismen, den italienska varianten av naturalismen, stod högt i kurs. Intrigen i Fedora är ett svartsjukedrama mot en politisk fond. Fedoras älskade skjuts ihjäl, nihilisterna som är ute efter tsaren misstänks. Loris Ipanov avslöjas som mördare. Fedora vill hämnas, men förälskar sig i honom och det visar sig att Fedoras älskade bedrog henne med Ipanovs hustru. Död och olycka.
Verism i all ära, men om personerna inte hade varit så otåliga så hade tragedin uteblivit. Både Fedora och Ipanov reagerar utan att vare sig tänka eller lyssna. I uppsättningen på Kungliga Operan – där operan nu efter 118 år får nordisk premiär – finns framför allt två utomordentliga röster. Asmik Grigorians Fedora är kraftfull, har karaktär och ett snyggt pianissimo. Rollen får kött och blod, trots att det inte finns mycket scentid för att skapa rollfigurerna. Andrea Carés lysande Ipanov hinner knappt in på scenen innan han utbrister i operans mest berömda aria, den korta ”Amor ti vieta”, för att under resterande 45 minuter kastas mellan kärlek, misstro och förtvivlan. Melodram var ordet.
Regissör Christof Loy har ansträngt sig för att även ge konturer åt alla biroller. Märks sceniskt och vokalt gör Sofie Asplunds Olga och John Erik Elebys Cirillo, och givetvis den ganska stora rollen De Siriex, som Ola Eliasson gör fint, även om en kraftigare barytonstämma inte hade skadat.
Men jag undrar om detta är en opera som det lönar sig att försöka göra märkvärdigare än den är. Spelet i Loys uppsättning rör sig över tid. Ett slags minnesrum syns i fonden där första aktens sekelskiftesadel lyssnar till Lazinskis (Martin Virin) Chopinliknande pianospel, för att i sista akten visa en småborgerlig 1970-talsstuga i Schweiz. Och de filmade avsnitten, Fedora som diva bakom scenen, lägger till en metadimension som tillsammans med trätrallarna på scenen antyder att vi ser en uppsättning i vardande. Ambitiöst av Loy, men Fedora mår nog bäst av att spelas som den melodram det är.
Men vilka röster.