Kärleken som hot är ingen hit
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2012-03-16 | Publicerad 2012-03-09
Bland Melodifestivalens alla lättviktiga texter finns ändå en som väger tungt: författaren Björn Ranelids expressiva dikt Mirakel.
I de inledande raderna slås textens tema fast. Här handlar det om kärlek. Ett inte helt ovanligt tema i schlagersammanhang. Men kärleksbegreppet vidgas till en allomfattande, ja universell kraft. Kärleken är ett ”under”, ett ”mirakel”, en mäktigare kraft än allting annat på jorden!
Så planterar poeten den första metaforen i denna metarforrika text: Kärleken är också ett ”vapen”. Ett ”vi” skjuter i väg ”pilar”, kanske kärleksguden Amors pilar. Men kärleken är också en ”atombomb”. Här går associationerna från den romantiska kärleken till Hiroshimakatastrofen. Vi förstår att kärleken också kan ha en destruktiv sida.
Poeten växlar från militanta tonfall till mer klassiskt lyriska. Kärleken är också ett hav, en välbekant bild. Ett jag och ett du blir tillsammans ett vi simmande i kärlekens hav, en metafysisk enhetsupplevelse.
Men kärleken är inte bara ett under och ett mirakel. Den kan också rymma konflikter. Texten för in en könsrelaterad komplikation. Det manliga perspektivet (vapen, pilar, atombomb) problematiseras och gestaltas genom ett byte av tonfall. Texten blir saklig och konkret. ”Kvinnan” adresseras med en uppmaning att säga ja till mannens säd.
En underliggande konflikt antyds dock genom den negativa formuleringen: ”Om kvinnan säger nej…” Ett hot målas upp: Mänskligheten kan gå under till följd av denna avvisade manliga säd. Kvinnan tycks ha ett särskilt ansvar i egenskap av ”det första könet”, ett överraskande språkligt torrt statement i den annars poetiska texten.
Med inlevelse upprepas benämnandet av kärleken som under och som mirakel. Det nästan aggressivt kärleksfrälsta författarjaget adresserar ett du som måste övertygas. Ett mer auktoritärt, ja nästan desperat tonfall smyger sig in: ”JA, SÅ ÄR DET!” ”GLÖM NU INTE DET!” Texten tar form av en nästan religiös predikan med inslag av en viss pratighet: ”OJ OJ!” och ”HERREGUD!”
I slutraderna återkommer de militaristiska metaforerna från diktens början och cirkeln sluts. Överrumplande och dramatiskt anländer kärleken i form av en armé av soldater. Här förs genusperspektivet åter in. De gissningsvis manliga soldaterna får i textens crescendo gestalta kärleken även som hot. De svärmiska mirakelförsäkringarna blandas med ljudet av stöveltramp.
Jag tror inte det är en bra idé att framföra detta verk i Azerbajdzjan.
Anna-Clara Tidholm