Stilens triumf över döden

Magnus Ringgren läser Tua Forsströms ”Anteckningar”

Foto: Niklas Sandström
Poeten Tua Forsström (född 1947)

avMagnus Ringgren

BOKRECENSIONER

Tua Forsström debuterade 1972. Hon har fått Nordiska rådets litteraturpris och Bellmanpriset från Svenska Akademien. Men eftersom hon skriver på svenska i Finland är det lätt att tappa bort henne i vårt närsynta land.

Vi felbedömer systematiskt vår litteraturs geografiska gränser. Vi tänker bort en litterär provins som inte så sällan handskas mycket bättre med vårt språk än vi rikssvenskar. Jag kan utan att skämmas hävda att Bo Carpelan skrev bäst bland svenska poeter i mer än femtio år. Och vi iddes knappt lägga märke till det.
Forsström har den finlandssvenska modernismen i ryggbastet men har hållit en svalt tidlös ton i sin dikt. Hennes stil kan med visst fog kallas ­klassisk. 

Hon är en självklar samtida till alla goda svenskspråkiga poeter oberoende av i vilket decennium eller sekel de skrivit. När poeter börjar tala om sig själva som Samtida med stor bokstav ska man dra örona åt sig. Vill de inte överleva ens nästa decennieskifte?


Svalkan tycks råda också i Tua Forsströms blygsamt betitlade och formgivna nya bok Anteckningar. Men hettan finns där, och den avtäcks långsamt men obevekligt. Den kan uthärdas bara genom att författaren så varsamt ledsagar läsaren allt närmare dess källa.

Det börjar stilla vid strömmande vatten. En mor talar till sin dotter, minns simturerna och vandringarna vid stranden. Hon minns hur de besökte de fantastiska källorna och vattenfallen på Island. Men man anar en viskning av oro:

”Spring inte ut i natten älskling / Man kanske glömmer sitt namn och / inte hittar tillbaka / Ta inte med dig allt”

Något tätnar, tjocknar:

”Gravitationen upphör här / Jag stänger dörren mot jag vet inte / vad för slags mörker”


Det är livets tyngdkraft som slutar gälla, och en mor frågar sin dotter: ”Men vad ska jag göra med dina saker”. Det vi läser visar långsamt fram sitt rätta poetiska ansikte – sorgesångens, elegins ansikte.

Anteckningar av Tua Forsström (bokomslag)

Den personliga bakgrunden känner jag inte – vi får bara veta att hon hette Vanessa – och just därför kan vem som helst stiga in i denna sorgens röst och känna sig säreget hemma i den. Tua Forsströms dikt är öppen, nästan frimodig, mitt i svärtan.


Det är oerhört vackert och ­modigt gjort. Hon tar stöd i ett tonfall som man alltså kan kalla för klassiskt om man så vill. Detta tonfall håller henne uppe genom det svåraste, det som kan döda också henne själv. Vi bevittnar stilens triumf över döden. Och som det brukar vara är det också här: god stil märker man knappt av:

”Du var den jämna varma vinden som / blåser genom hjärtat. Allt som var / underbart. Där vår skatt är, där / kommer vårt hjärta att vara. / Vi gick genom det höga gräset och / simmade i vattnet med fiskarna. / Lilla modiga kamrat.”

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi

Lyrik