Alla är besatta av mat – och äter hela tiden

Junko Takases omtalade roman nu på svenska

Publicerad 2024-07-10 03.00

Junko Takase (född 1988), japansk författare. ”Hoppas det smakar bra” är hennes tredje roman och den första som ges ut i svensk översättning.

Fetma är en epidemi och botas med sund mat och rörelse – eller?

Junko Takase introduceras på svenska med romanen ”Hoppas det smakar bra”. Boken fick ett prestigefyllt litteraturpris i Japan och blev enligt baksidestexten en snackis där.

Nitani, Oshio och Ashikawa är kollegor på ett mellanstort företag som formger produktförpackningar. Personalen omlokaliseras med jämna mellanrum till företagets olika filialer. Av det skälet bor Nitani i en minimal etta med en säng som enda möbel, beredd att packa ihop när som helst. Ashikawa flyttar inte hemifrån i avvaktan på eventuellt giftermål. Oshio är rebellen som våghalsigt kan tänka sig att byta arbetsgivare.


Den makabra omfattningen av övertid där personalen stannar till midnatt och jobbar både lördag och söndag är mest ett konstaterande, men särbehandlingen av den ständigt småkrassliga Ashikawa, som alltid får gå hem när hon vill skildras som riktigt provocerande. Inte nog med att hon favoriseras av chefen, det är dessutom obligatoriskt för alla på kontoret att under rituella former både äta upp och berömma hennes aldrig sinande ström av hembakat.

Takase öppnar romanen med frasen ”Det var tio minuter före lunchrasten som platschefen sa: det vore gott med soba”. Redan där krackelerar Nitani. Han hatar att ägna tid åt mat, drömmer om att det skulle finnas näringspiller och vill för övrigt enbart äta snabbnudlar. Romansen med Ashikawa är en prövning då hon envisas med att laga näringsriktiga måltider till honom och föreläsa om hur lätt det är att snabbt halstra en fisk. Oshio är mindre jobbig i sin egenskap av väninna som älskar god mat i tysthet, men hon känner av Nitanis motvilja och anstränger sig för att uppfinna lättsamma ursäkter för att gå ut på restaurang.


”Hoppas det smakar bra” är en initialt irriterande text. Nitani skildras i tredje person, ner till minsta fysiska rörelse, men hans motiv förblir dunkla. Oshio talar i jag-form, men vi får aldrig se henne ensam, enbart i interaktion med Nitani. Översättaren Björn Wada skapar ett konkret men lite skavande språkväv. Folk äter något hela tiden, gud vet vad, eftersom maträtterna behåller sina japanska benämningar.

Men visst dras jag in och drabbas. Mat omgärdas av fler hemligheter än att kalorier går in eller ut. Det finns faktiskt människor som är besatta av mat utan att lida av en ätstörning. De börjar planera sin middag direkt efter frukost, deras blickar dras till konditoriernas skyltfönster snarare än till klädaffärernas. Med avund tittar de på sina mer obekymrade medmänniskor som kan lämna kvar mat på tallriken eller just nöja sig med snabbnudlar.


Takase kastar om rollerna och låter Nitani våndas. Pojkar gråter inte. Framför allt äter pojkar mycket för att bli stora och starka. Drömmer de om att skriva böcker i stället utmanar de ordningen. Bäst att låta maten tysta mun.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln