Hur har han modet att gå in i dessa psyken?

avStig Larsson

Stig Larsson jämför Magnus Dahlströms utforskande av människans inre med Strindberg

Foto: Nadja Hallström/Bonniers
Hans skrivande har ett pris Stig Larsson skulle vägra att gå in i samma skadade psyken som Magnus Dahlström (född 1963) utforskar med exakthet.

Oundviklig.

Det är det första ord jag tänker.

Situationen är oundviklig.

Jag måste skriva den här recensionen, jag har tagit på mig att skriva den här recensionen. Samtidigt är jag mycket väl medveten om att de ord jag skriver, just nu, inte alls äger den grad av täthet, den klockvisa precision som det som jag skriver om.

Jag skriver om Magnus Dahlströms Psykodrama. En tredje roman på fyra år. Efter en femtonårig tystnad, från 1996 när han gav ut romanen Hem, till 2011 när han gav ut Spådom. Och jag kan väl – även om det låter lite övermodigt – förstå denna tystnad. Det som Dahlström skriver har nämligen ett pris. När Dahlström skriver pjäsen, men den finns också som bok‚ Järnbörd (1990), går han nämligen in med hela sin själ i människor som är så söndersmulat skadade, att jag – rent instinktivt – skulle säga nej.

Och, det här är ingen kritik, det är bara ett konstaterande, det gäller även Lars Norén. Visst, den djupt underskattade pjäsen Skuggpojkarna av Norén är så obehaglig att du som åskådare tänker ”Hur kan någon ha modet att gå in i dessa psyken?”.

Men med Dahlström är det på något sätt värre. Det har delvis att göra med skillnaden mellan prosa och dramatik. När du skriver prosa är du, var sig du vill det eller inte, mer med det som dina gestalter gör eller berättar att de har gjort.

Så för att förkorta det hela en smula kan jag väl skriva så här. Under min läsning av Magnus Dahlströms Psykodrama har jag varit tvungen att lägga ifrån mig boken efter tio, femton sidor och ta en kort promenad inne i min etta, andas djupa andetag, försöka lugna ner mig.

Efter att ha läst nästan hela Dahlströms roman, bestämmer jag mig för att börja om från början igen. När det gäller betydande romaner tycker jag principiellt sett att man som recensent bör läsa boken åtminstone två gånger. Men anledningen den här gången är att jag inte riktigt förstår vissa saker.

Med tanke på hur enkel romanens konstellation är, förefaller det säkert konstigt. En man som sägs vara terapeut, legitimerad terapeut, med största sannolikhet psykoterapeut, har tagit sig an ett fall. Det rör sig om en kvinna vars man och deras två barn, cirka nio, elva år, har omkommit i en brand. Deras trähus har, som det förefaller, övertänts exceptionellt snabbt. De är ju inte särskilt förunderligt att kvinnans minnesbilder, inte bara av den aktuella händelsen, utan även av månaderna och rent av åren dessförinnan är en aning oklara. Rättare sagt: mycket oklara.

Magnus Dahlströms Psykodrama utspelar sig i själva verket uteslutande med samtalen mellan terapeuten och denna kvinna – som är antingen 37 eller 44 år, troligen det sistnämnda – samt samtal mellan samme terapeut och en äldre kvinna, gissningsvis även hon terapeut, men alltså äldre (hon kallas ofta ”den mycket gamla kvinnan”) och mer erfaren.

Under den andra gången jag läser Psykodrama, mer noggrant, mening för mening, kan jag inte undgå att ställa frågan: Hur har han gått tillväga? I de tre senaste romanerna beskriver han sammanlagt sju olika yrkesroller. Och han gör det med en exakthet som egentligen förutsätter flera månaders studier. Och samtidigt, det är för mig närmast otänkbart att Dahlström skulle hänga med ett gäng arkeologer eller för den del poliser eller, som i det här fallet, psykoterapeuter. Så jag står som ett stort frågetecken: Hur har karln gått tillväga?

Okej, jag kan tänka mig att Ruben Östlund, vars filmer De ofrivilliga och Play är väl det som i Kultursverige ligger närmast Magnus Dahlströms tre senaste romaner, har gjort viss research.

Jag har aldrig träffat Östlund, så det är bara något jag känner på mig. Men Dahlström, som jag träffat fyra eller fem gånger, är inte alls den typen. Så min gissning är att det handlar om en exceptionell inkänningsförmåga. För mig, uppriktigt sagt, obegriplig.

Varför jämföra med Ruben Östlund? Jo, det handlar i bådas fall om ett slags sociologi – eller med ett finare namn socialpsykologi. Att göra sociologi till konst.

Det finns förstås föregångare. Strindberg, först och främst. Ja, kanske Almqvist före Strindberg. (Man måste, om man har någon som helst känsla för hur människor fungerar, begripa vilket problem Almqvist var för Strindberg. Han var tvungen att förtränga Almqvist. Tegnér okej. Men Almqvist, nej det gick bara inte.) Alltså: Det finns en linje Almqvist – Strindberg – Ingmar Bergman – Norén – Dahlström. Utforskare av det mänskliga psyket.

Det var först efter 2000 i två pjäser och ett filmmanus, utgivna i Realism (2011) som jag kände mig mogen att gå in i det mänskliga samspelets minsta beståndsdelar. (Man ska aldrig göra det som man inte tror att man kan.)

Inte för att jag vet varför, men jag misstänker att det finns dumbommar som kommer att associera Dahlströms tre senaste verk, på grund av deras neurotiska besatthet vid detaljer, en grå eller kanske snarare mörkt grå fasad, en ljusbrun eller varför inte hudfärgad strumpa, med franska författare (traditionen från Robbe-Grillet till Claude Simon). Nej, nej. Det som det här ligger närmast är något så sinsemellan olikartat som den amerikanske hyperrealistiske målaren Richard Estes verk från cirka 1970 – reflektioner från flaskor i en bar tindrande i en utifrån kommande illgrön neon – och de stapplande försöken att skapa en precis beskrivning av en misstänkliggjord verklighet som Edmund Husserl gör i sina Cartesianska meditationer (1929).

Jag blir plötsligt medveten om att alla jag nämner – som utforskare av det mänskliga psyket – är män. Det känns ju, till och med för mig, fel. Okej, jag känner stor beundran för Edith Södergran, Mirjam Tuominen, Birgitta Trotzig, Katarina Frostenson, Ann Jäderlund och, nu senast, Monika Fagerholm.

Men uppriktigt sagt: Ingen av dem håller ju på med det. Att utforska det mänskliga psyket. (Och plötsligt måste jag fråga mig själv, vad beror det på?) Visst, det kan bero på min dåliga bildning. Jag har – enligt en av dem som jag läser upp den här recensionen för – till exempel inte fördjupat mig i Victoria Benedictsson. Men i min bristande bildning kommer jag bara på ett enda exempel. Det är Gun-Britt Sundströms Maken (1976) som nu har kommit ut som klassikerutgåva i pocket.

Den kostar ungefär sextio spänn. Dahlström, nu i förstautgåva, någonstans mellan tvåhundra och tvåhundrafemtio. Men vad jag vet lever vi bara en gång – jag har aldrig fattat mig på den där James Bond-titeln You only live twice – och är du nu intresserad av hur det är att vara en människa, en annan människa än du själv, så är du så god att du inköper dessa böcker.