Lyrik om fred i våldets fotspår

Mikaela Blomqvist hyllar Johannes Anyurus nya samling texter

Foto: Khim Efraimsson
Anyuru belönades med Augustpriset i fjol.
BOKRECENSIONER

När den nazistiska organisationen NMR beviljades rätt att demonstrera i Göteborg i fjol, bland annat utanför synagogan på Yom Kippur, försvarade den lokale polischefen Erik Nord beslutet med att polisen varken kunde eller fick ta ställning i symbolfrågor. I sin nya bok Strömavbrottets barn lyfter ­Johannes Anyuru fram ordvalet. Man kan, föreslår Anyuru, tala om en semiotisk maktordning.

Strömavbrottets barn kan kanske läsas som ett undersökande av denna maktordning. Boken består av en samling essäer, dikter och mer svårkategoriserade prosatexter, skrivna och publicerade mellan 2010 och 2018. Det är ett stycke nutidshistoria med folkstormar kring Luciatåg, Jimmie Åkessons stirriga blick i ett blågult ballonghav och kulturministern som leende skär i Makode Lindes skrikande tårta. Bilderna är utnötta men Anyuru ger dem både liv och tyngd genom att ­placera in dem i en ordning. Med övertygande konsekvens insisterar han på betydelsen av historien och av kroppen, av erfarenheten och av klass.


De tydligt politiska, men för den sakens skull inte mindre vackra texterna, varvas med vardagliga resonemang om skrivandet, om islam och texter från en konturlös tillvaro på resa i USA eller en mer nylig resa till Granada och den moriska fästningen Alhambra.

Andra avsnitt i boken är tvärtom lokalt anknutna. I dem blir det särskilt tydligt hur tätt kopplat Anyurus skrivande är till aktivism. En dikt består helt av sammanfogade röster från den nedläggningshotade Kvibergs marknad i östra Göteborg. Åter andra texter är kollektivdikter skrivna av medlemmar i Pantrarna, en förening som organiserar Biskopsgårdens och andra för­orters ungdomar.

Den politiska skiljelinjen ­mellan de som hörs och de som inte hörs är förmodligen mer ­meningsfull än skiljelinjen mellan hår- och hudfärg resonerar Anyuru. Och ja, utan ett sådant perspektiv blir det förstås omöjligt att förstå hur Linde kan omfamnas av media medan möten som ungdomar i miljonprograms­områdena ordnar i syfte att få ­en ­fritidsgård polisövervakas.


Men Anyuru spårar ytterligare en förskjutning hos fascismen, från biologiska förklaringsmodeller till kulturella där muslimer och i viss mån även judar utmålas som fienden. Eftersom skillnaden är kulturell och därmed resultatet av ett val riktas krav på inordning och anpassning mot de som ses som avvikande från det föreställt svenska. ”Vilka tillhör folket, och vilka gör det inte?” frågar sig Anyuru.

Det är en fråga att ha med sig när man funderar över varför det är en symbolfråga när nazister vill marschera utanför synagogan. När ­två muslimska kvinnor bjuds in att tala i anslutning till en film så är det däremot, med den Göteborgs socialdemokratiska kommunstyrelseord­förande Ann-Sofie ­Hermanssons ord, ett uttryck för våldsbejakande extremism.

De senaste veckornas turer i Göteborg kring ­visningen av Burka songs 2.0 får texterna i Ström­avbrottets barn att framstå som än mer aktuella. Vilka som äger historierna om vårt ­gemensamma samhälle är plågsamt tydligt. Johannes Anyurus klara röst ­bidrar med en annan ­berättelse.

ARTIKELN HANDLAR OM