Texter i ett förlorat och förlovat land

BOKRECENSIONER

Kiki Dimoula tackar för besväret i samlingsvolym

Foto: Kiki Dimoula (född 1931) är Greklands mest kända samtida poet.

Man låter sig lätt invaggas (jag med) i föreställningen att poesin är känslornas särskilda hemvist. Men lika gärna (gärna!) kan det vara platsen för en betraktelse av världen, dit läsaren bjuds in för att tillfälligt befriad från sina känslor kunna se sig omkring.

Den grekiska poeten Kiki Dimoulas dikter är ofta sådan poesi. Rea Ann-Margaret Mellbergs och Jan Henrik Swahns översättningsvolym sträcker sig mellan 1954 och 2014, och redan från början befinner man sig i detta på samma gång förlovade och förlorade land. Förlust och löfte – det är det ofrånkomliga avståndet mellan verkligt och diktat som nästan alla Dimoulas dikter mäter upp.

I det tillvägagångssättet liknar hon sin poetkollega Wisława Szymborska, som också var benägen att alltid vända på stekarna, osäkra perspektivet, dålig syn som en garanti för att få syn på det väsentliga, språket som ständigt rycker undan mattan för verkligheten och vice versa.

Och emellanåt hur historien om det hemska inbrottet plötsligt blir inlöst i en tanke på ett efterlängtat intrång.

Och så väl valda är Dimoulas metaforer, hennes allegoriska rundvandringar, och så pregnanta är hennes poetiska uttryck (tack vare översättarna), att det tillåter läsaren att (nästan) alltid hålla sig i det omtalade skinnet. Vad som gör Dimoula strängare än Szymborska är också hennes alltid lika bestämda tilltal; oftast ”du”, som inte är ett förklätt vi, inkluderande, igenkännande, utan ett ”du” bakom ryggen på läsaren, någon annan som hon vänder sig till. Också ”jag” i Dimoulas dikter är bara hon, ingen utomstående slinker in i hennes diktpersona. Det frusna svårmodet är hennes poetiska ”Tack för besväret!” Och aldrig blir det någonsin lika trösterikt som det ofta inbegripande vi-andet hos hennes polska kollega.

Emellanåt, och i alltför stora klunkar, kan de konkreta sinnevärldsliga förvecklingarna som hennes dikter excellerar i bli så intrikat byggda att resultatet blir ofrivilligt abstrakt. Poesin blir mindre tankeväckande spirituell och mer påhittigt och desperat vitsig.

Hennes form av narrativ poesi liknar inte heller Louis Simpsons eller Mark Strands lyriska berättelser. Den löper sällan från A till Ö, eller ens från slut till början. Uppifrån-och-ner, utifrån-och-in – därifrån tar hon ut kompassriktningen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi

Böcker