Knarkig tripp till ingenting

Tristess trots iPhones och ett sprudlande New York

Foto: Foto: TT
Tao Lin (född 1983).
BOKRECENSIONER

På baksidan står det att ”Paul ’tittar på internet’, tar droger och begrepp som verklighet och fantasi flyter samman och förlorar helt sin mening och relevans”. Det är en ganska bra beskrivning av Tao Lins senaste roman. Linda Skugges förlag Constant reader verkar ha övertagit den svenska utgivningen, vilket förhoppningsvis innebär fler titlar än de existerande Sno kläder på American Apparel (Bakhåll) samt Noll vänner (Carl Lindsten förlag).

Med Taipei har Tao Lin hyllats som en Kafka för Iphone-generationen, och det går rätt snabbt att urskilja det nyskapande såväl som det traditionella. Han beskrivs ofta som en förgrundsgestalt när det gäller att på ett naturligt sätt väva in digitala element, som Gmail-chattar och Tumblr, i prosa och poesi.

Samtidigt är det här en ganska klassisk manlig roman om tristess och frånvaro. En både stilistisk och tematisk jämförelse finns i Bukowskis Ham on rye. Det är också Tao Lins mest ambitiösa roman, där den ordlösa barndomen får en framträdande roll som förklaring till jagets outsiderskap som i grunden rymmer ett starkt självförtroende (likt just Ham on rye).

En modernistisk stafettpinne? Kanske, men det betyder inte att läsningen alltid är intressant. Strängt sagt tenderar den att vara för full av sin egensinnighet, för mycket av sig själv. Ett problem med att gestalta håglöshet över många sidor är att läsaren kan drabbas av detsamma.

Paul lever ett liv vid MacBooken när den sociala fobin blir för stor. Ibland beger han sig ut i Brooklyn där litteraturscenen fungerar som sammanhållning i en levande undergroundkultur, som låter drömlik för den som inte bor i New York, där man kan gå från bar till bar och alltid hitta ett event där bekanta ägnar sig åt konceptuella verk.

Inför sin bokturné bestämmer Paul och hans nya flickvän att de ska ta så mycket droger som möjligt. För att se vad som händer, och slippa nervositet. Det är skönt att drogerna sällan blir varken romantiserade eller moraliserade, och inte heller går in i effekterna särskilt mycket. Liksom MacBooken finns de bara där.

Däremot blir drogerna i synnerhet, och prosan i allmänhet, ibland just som att umgås med någon som går på eller har använt mycket droger. Det vill säga tjatigt, tomt, repetitivt.

Tao Lins prosa går att beskriva som en jakt på den exakta beskrivningen av en händelse eller känsla. En textuell besatthet av vad saker faktiskt är, eller hur de ser ut: ”Paul klappade bredvid sig på madrassen och Laura sa ’sluta försöka få något sex’ med allvarlig och lite irriterad ton”.

Jag föreställer mig att Paul (eller Tao Lin) ägnar sig åt detta just för att han inte förstår sin omvärld, och känner stort främlingskap inför den. Det syns om inte annat i det flitiga användandet av citattecken för att visa på hur ordens ”användning” urholkar språket.

Trots att han reser från plats till plats, och omger sig med nya människor, står det still. Han försöker ringa in, och kommer därmed längre ifrån. Personerna ersätts och kvar står Paul. Dissociation kombinerat med att befinna sig i världens centrum, det är hans dilemma. Ensamheten kan bli så mycket mer påtaglig mitt på Times Square än i sitt rum.

ARTIKELN HANDLAR OM

Tao Lin

Taipei

Romaner