Jonassons nya roman litterär punk på gränsen

BOKRECENSIONER

Humorn och det fascinerande anslaget gör berättelsen helt egen

Foto: Jonas Jonasson

Ett barn föds i Sydafrikas största kåkstad Soweto, under apart­heidtiden. Om statistiken fick bestämma så skulle Nombeko dö ung utan att någon brydde sig nämnvärt. Men Nombeko vägrar sälla sig till statistiken. Hon dras till det akademiska och litteraturen, och lyckas likt en modern Emma Bovary bryta sig loss för att komma den närmre. Efter många missöden hamnar hon i Sverige. Där hamnar också, på grund av ett missförstånd, den atombomb som överlevde Sydafrikas frivilliga nedrustning på 90-talet.

Jonas Jonasson säger i en intervju att han lärde känna huvudpersonen i Analfabeten som kunde räkna ganska sent. En stor utmaning blev att undvika att skildra henne som ett offer. Till exempel skulle hon aldrig höja rösten. Uppgiften lyckas, i bemärkelsen att hon aldrig blir ett offer. Kanske hade hon behövt vara det ibland. Alternativet blir avtrubbning. Nombeko ska bära berättelsen genom alla dess turer, men hon blir bara en aning mer mångfacetterad än övriga inblandade, som alla verkar skapta för att fylla varsin komisk funktion.

Humorn som kännetecknar författaren till succén Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann blir extra användbar när det kommer till att skildra tunga ämnen som rasism, fundamentalism och makt­obalans. Det är helt enkelt en metod för att göra dem mer hanterbara. Komiken är en viktig, till och med avgörande del. Den är uppskattad och gör Jonassons berättelser helt egna. Å ena sidan. Å andra sidan tillåter de oavbrutna skämten aldrig egna tankar, förutom då jag tänker på fester där jag suttit bredvid någon som druckit för mycket för att minnas att hen skrikit samma sak för fem minuter sedan.

Romanen är svår att sammanfatta. För att kunna förklara det ena måste man förklara det andra. Karaktärer introduceras för att några sidor senare dö. Musklerna är så spända, historien så svällande redan i sin grund, att de många och långa sidospåren blir frustrerande. Jonas Jonasson visar gång på gång upp hur små detaljer och beslut sammanflätas och får enorma konsekvenser. Slumpens enkla magi.

Behandlingen av världshistorien är hänsynslös. Detsamma gäller behandlingen av ickefiktiva, upphöjda personer som Reinfeldt och svenska kungligheter. Han gör som han vill. Det är modigt. Förmodligen fascineras många av anslaget, ett slags litterär punk, inte helt olik Tarantinos berättarteknik inom film. Liksom hos Tarantino är gränsen hårfin. Det krävs inte mycket för att effekterna och svängarna bara blir en tom uppvisning. Jag konstaterar: Ja, det där var ju knäppt.