Varelsen utan bläckout

Petter Lindgren har läst en djuplodande bok om hur bläckfisken fick sitt intellektuella sinne och sin skarpa hjärna

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Håller vissa på armlängds avstånd. Bläckfisken tycks kunna skilja människor från varandra och kan välja ut sina favoritoffer.
Foto: Sebastian Valanko / GREENPEACE
Håller vissa på armlängds avstånd. Bläckfisken tycks kunna skilja människor från varandra och kan välja ut sina favoritoffer.

Musslor och snäckor i all ära, men i jämförelse med sin kusin bläckfisken får de trots allt anses tillhöra begåvningsreserven.

Åtminstone enligt Peter Godfrey-Smith, en australisk vetenskapshistoriker, filosof och hobbydykare som nyligen utkommit med en bok om bläckfiskens häpnadsväckande mentala utveckling, från det att den för omkring 200 miljoner år sedan lämnade havsbotten, hivade skalet överbord och naken gav sig ut i den fria vattenmassan.

”Bläckfiskarna har skapat en ö av psykisk komplexitet i havet av ryggradslösa djur”, skriver han i Djupsinne – hur bläckfisken började tänka, varefter han radar upp exempel på hur släktet utmärker sig intellektuellt.


Inte minst, får vi veta, är bläckfiskarna för smarta för att låta sig hållas i möblerade rum. Där guppies och scalarer snällt simmar omkring i sina akvarier, till synes omedvetna om fångenskapen, ger sig bläckfiskarna hänsynslöst på sådant som pumpar, filter och belysning (de föredrar mörker), och de människor som vågar närma sig tankarna beskjuts gärna med välriktade vattenstrålar. 

Foto: Paul Morejón
Peter Godfrey-Smith

Lustigt nog tycks bläckfiskarna också välja ut sina favoritoffer bland människorna, vilket enligt Godfrey-Smith tyder på att de har förmåga att notera och minnas mänskliga anletsdrag. 

I sin naturliga miljö beter de sig tvärtom gemytligt och nyfiket gentemot den som har vägarna förbi deras boplatser.

Några blodtörstiga monster, så som det till exempel beskrivs i Jules Vernes En världs-omsegling under havet (1870), är bläckfiskarna dock knappast.
I sin naturliga miljö beter de sig tvärtom gemytligt och nyfiket gentemot den som har vägarna förbi deras boplatser. En tentakel sticks försiktigt ut mot besökaren, kanske för att smaka på den, och det finns exempel där en bläckfisk tagit en dykare vid handen och tultat iväg med den en bit i bottengrumset. 

”Detta var min första erfarenhet av en sida hos de här djuren som aldrig har upphört att fascinera mig”, skriver Godfrey-Smith, ”känslan att man kan ha ett ömsesidigt engagemang med dem. De granskar en noga och håller sig för det mesta på ett visst avstånd, men ofta inte särskilt långt bort.”


Nu ska vi förstås inte bli alltför idealistiska, eller anse oss mogna att starta en släktförening tillsammans med bläckfiskarna, för vår närmsta gemensamma anfader eller anmoder, får vi veta, befinner sig löjligt långt ner i tidsdjupet, 600 miljoner år. 

Det rör sig om en liten ful och primitiv mask ,som enligt Godfrey-Smith kan ha haft en ansamling nerver som utgjorde en ”mycket liten hjärna”. Ur ett evolutionärt perspektiv har vi mycket mer gemensamt med gäddor, kråkor, hundar och övriga ryggradsdjur. 

”Kan vi få kontakt med bläckfiskar som tänkande varelser, skriver Godfrey-Smith, ”beror det inte på någon gemensam historia, utan på att evolutionen har skapat psyken två gånger om. En sådan kontakt är nog det närmsta vi kan komma ett möte med en intelligent utomjording.”


Nu har bläckfisken visserligen en hjärna som i vid mening låter sig jämföras med en däggdjurshjärna, men den har också begåvats med ett nervsystem som pytsats ut i kroppen på ett radikalt annorlunda vis. En kattsvans kan tyckas leva sitt eget liv, men det är ändå nada jämfört med med bläckfiskens armar. 

Dessa är nämligen utrustade med egna sinnesorgan och styrsystem, och förhåller sig till djurets hjärna ungefär som USA:s delstatsguvernörer förhåller sig till den federala makten. Ett stort mått av självstyre finns, men när exempelvis fara hotar sätter hjärnan ner blötdjurs-foten och beordrar full fart framåt, eller om den kanske nöjer sig med att sända ut ett förvirrande moln av bläck.

Bläckfiskens matstrupe passerar helt enkelt rakt igenom djurets hjärna, något som åtminstone från min ringa däggdjurshorisont framstår som en usel lösning. Vad händer till exempel om bläckfisken sätter ett ben i halsen?

Foto: Pixar
Bläckfisken Ingvar i filmen Hitta Doris visar också prov på intelligens.

Djupsinne är på det hela taget spännande läsning, till och med när den ägnar hela kapitel åt att grotta ner sig i olika teorier om nervsystemets uppkomst hos de tidigaste livsformerna. Särskilt fäster jag mig vid en variant där nervsystemet tros ha uppstått två gånger om, och det i en och samma organism. 

Godfrey-Smith föreställer sig här ett manetliknande djur, kupolformat och med en mun undertill. Upptill utvecklas ett nervsystem som håller koll på ljusförhållandena, och längre ner ett nervsystem som styr djurets rörelser. Under den evolutionära processen söker sig styrsystemet sedan uppåt i organismen, mot det det ljuskänsliga systemet, och när de möts och börjar interagera bildas något som vi kan kalla för hjärna respektive ögon. 


Det är en fascinerande tanke, men för bläckfiskens del tycks denna cerebrala hissfärd i alla händelser ha avstannat i höjd med munnen (som lustigt nog är benhård och ser ut som en papegojnäbb). Bläckfiskens matstrupe passerar helt enkelt rakt igenom djurets hjärna, något som åtminstone från min ringa däggdjurshorisont framstår som en usel lösning. Vad händer till exempel om bläckfisken sätter ett ben i halsen?

Godfrey-Smith ger inget svar på den frågan, men i övrigt övertygar han med sin breda skildring av ett släkte som nått vår tid via en annan kvist i evolutionens lilla krusbärsbuske, och som av den anledningen har en annorlunda historia att berätta.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.