Hanif Bali

Hatsvansens herre nära sitt sammanbrott

Abrupt och menlöst slut sabbar det välskrivna och inkännande i Hanif Balis bok

Av: 

Thomas Engström

Thomas Engström kommer att fortsätta tänka på Hanif Bali
Thomas Engström kommer att fortsätta tänka på Hanif Bali

BOKRECENSIONER

Jag tänker oftaHanif Bali. För sju år sedan satt han i mitt vardagsrum i Skåne en kväll och berättade om sin uppväxt. Han kom ensam till Sverige som tre och ett halvt, och började genast bollas mellan olika fosterhem. Familjerna ifråga styrdes oftast av den marxist-islamistiska gerillagruppen Folkets Mujahedin, alltså samma glada gäng som beordrat hans föräldrar att skicka iväg honom från Mellanöstern.

”Du måste för fan skriva en bok om allt det här”, sa jag.

Många, långa år senare har han nu gjort det. Eller ja, delvis: barndomen och tonåren upptar gott och väl hälften av Mina nio liv. Här är det välskrivet, medryckande, stundtals riktigt inkännande. Det finns humor i ilskan och sorg i hatet. Bali och Jens Ganman har hittat en formel för att ge röst åt en varm, eftertänksam Bali – just den Bali som han rimligen själv känner på sig har fört en rätt tynande tillvaro i trollstridens hetta på sociala medier. Berättandet sker utan att det görs våld på mannens mer eller mindre charmerande egenheter, men också utan att de får löpa fullkomligt amok.

Allt det andra i boken är väl inte heller ren utfyllnad. Avsnitten om integration, närmare bestämt om förortskultur kontra svenskhet, är också skrivna på allvar, även om det givetvis i slutänden är viktigare att förklara för ”vänstermänniskor” hur dumma i huvudet och hycklande de är än att staka ut någon sorts väg framåt.

Här har vi honom alltså: drevkarlarnas mästare, hatsvansarnas herre, på gränsen till sammanbrott

När skandalen med den 16-åriga flickans anklagelser briserar i media, och partiet en gång för alla tycks vilja göra sig av med Bali, ringer han Kry för att få sig utskrivet någonting lugnande. Och tror man inte på en högre rättvisa förr så börjar man göra det nu, för den privatanställda arbetskraftsinvandraren som tar emot samtalet förstår inte vad ordet ”drev” betyder – hur många gånger Bali än upprepar att det är detta hemska han är utsatt för.

Här har vi honom alltså: drevkarlarnas mästare, hatsvansarnas herre, på gränsen till sammanbrott. Och här har vi henne, moderaternas mönsterinvandrare som minsann jobbar och gör rätt för sig och dessutom har den goda smaken att göra det på ett företag vars hela affärsidé är att suga blodet ur den gemensamma välfärden.

Hon fattar inte vad fan han pratar om. Hon säger åt honom att sova bättre.

Hur gott Hanif Bali sover nuförtiden vet jag inte; inte heller vad han tänker ägna sig åt framöver. Att jag blir besviken på det skulle kunna vara ett gott betyg på boken, som tar slut både abrupt och menlöst. När ville man senast ha mer av Hanif Bali?

Avskedet underlättas dock av att bokens sisådär sista fjärdedel är ett hopkok av listor med betyg på olika individer, magsura utfall mot kollektivism och naivitet och politisk korrekthet, et cetera, och så … någon sorts hjälp till självhjälp för unga människor med hjärtat på rätta stället. Kanske? Jag vet inte riktigt. På förläggarspråk (om man har en förläggare som bryr sig, vill säga) heter det att manuset ”känns ofärdigt”.

Jag tänker fortsätta tänka på Hanif Bali, den briljante flyktingpojken som kom att normalisera föraktet och hånet som inslag i svensk politisk debatt. Det ska vi nog alla göra. Hur långt är man själv beredd att gå bara för att få känna att man hör till? Att man hör hemma.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Alla frågor har samma svar: hårdare tag

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Hanif Bali

Politik

Medier

Samhälle