Katten så kåt

Uppdaterad 2011-06-15 | Publicerad 2011-06-11

KÖTTETS TRÄNGTAN Martin Tistedts Världens världslighet är en berättelse utan direkt handling som klär köttets trängtan i fläckig päls och skickar ut den att rasa i den blå vårnatten.

”– Å, att få vandra hand i hand! ropar geckoödlan och pilar i väg mellan de värmestrålande stenarna efter en sexualpartner.”

Martin Tistedts Världens världslighet skulle kunna beskrivas som en grabbigt snackig Jaguaren för vuxna, en berättelse som i likhet med Ulf Starks och Anna Höglunds bilderbok klär köttets trängtan i fläckig päls och skickar ut den att rasa i den blå vårnatten.

Tistedts kattdjur är visserligen en leopard, kåt och ”molande allena” (för att citera en av bokens många fina kapitelrubriker), farande efter tillfredsställelse kors och tvärs genom världsdelarna och historien. Stormaktstiden och ryska revolutionen drar förbi som blodiga och gladpornografiska oväder, men läsaren tas också med till Hollywoods partyliv och inte minst swingersklubben ”Par i hjärter” i Solna, där bland andra Kerstin Thorvall, Stagnelius och Moder Svea syns inbegripna i amorösa lekar.

Överallt knullas det, och äntligen, efter sekler av kallt singelliv i en värld där minsta skrott tycks ha fri tillgång till älskog, får leoparden till det. Och efter kärleksakten förvandlas hon, blir ”en skön skandinavisk kvinnomänniska, platinablondbystig”, sedermera bibliotekarie och dysfunktionell mor till en barnskara anfäktad av prostitution och vampyrism.

Någon handling i vanlig mening existerar förstås inte i Världens världslighet, och läsaren har att lära sig vada genom ett till synes avskräckande träsk av hemsnickrade adjektiv och överdrifter och gulligt gammaldags spärrningar och PRAT I VERSALER. Ta bara bokens inledning: ”Universums ängar böljar av vallmo och vin. Universum är en glimmande facett på det existerandes väldiga diamantiska orkan.”

Om man bortser från det våldsamt skabrösa innehållet skulle Världens världslighet faktiskt kunna vara skriven av någon halvdan trettiotalsmodernist, och det är lätt att börja journalfilmsknarra för sig själv medan man läser. Effekten är komisk, och får åtminstone mig att så småningom kapitulera (eller om det mer är fråga om någon sorts domning) för den svärta som trots allt finns i boken och som antyds redan av omslagets vanitasstilleben.

Som det heter i Predikaren: ”Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.” Eller som i den äldre, mer tistedskt klingande översättningen:

”Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet.”

Också att knulla är fåfängligt, men lindrar för stunden.

Petter Lindgren

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.