Blick för det hårfina

Camilla Hammarström ser Cecilia Edefalk på Waldemarsudde

”The dandelion” av Cecilia Edefalk.
KONST
Foto: Carl Henrik Tillberg
Cecilia Edefalks (född 1954) konstnärsskap är så sensibelt att de svagt fläckiga väggarna på Waldemarsudde ibland konkurrerar med målningarna, skriver Camilla Hammarström.

KONST. Cecilia Edefalks konst har genom åren blivit allt mer lågmäld. I konkurrens med en gräll omgivning kan den vara svår att upptäcka. Det krävs nästan en retrospektiv utställning för att man ska kunna urskilja hela dess ­sublima prakt.

Waldemarsudde samtalar och understödjer målningar, skulpturer och fotografier varandra genom decennierna. Från sjuttiotalets botaniska akvareller fram till nu­tidens maskrosfält och skulpturer av grenar. Ofta handlar det om att fånga förhöjda livs­ögonblick. Om det så är att iaktta ståndare och pistiller hos en blomma, samtala med lavar på marken eller att ryckas hän av en ljusingivelse från en Venusfigur eller Mariastaty.

Särskilt i de senare verken tillåts materialen att vara levande, konstnären svarar på deras uttryck. Dukens struktur, hur färgen rinner, hur bronsen beter sig i gjutningsprocessen, misslyckandena – allt blir del i en helhet som skapar uppfriskande tinglig närvaro. Som exempelvis i skulpturerna av grenar där gjutkanaler och stag är kvar samt den brons som läckt ut i kanterna och bildar en organisk korona. Sådant som i vanliga fall hackas bort för att skapa ett monolitiskt objekt. Här utgör de i stället skulpturala grundelement.

Cecilia Edefalks måleri är subtilt på gränsen till ett ingenting. Det är som att hon lyckas fånga något precis innan det glider henne ur händerna. Små, små nyanser är det som ger det slutliga ­uttrycket. Detta gäller dock inte för hennes genombrottsverk från åttio- och nittiotalet som i sammanhanget närmast framstår som bjärta. De samtalar med helheten mer på grund av sin konceptuella styrka än måleriskt finlir.

Det är med millennieskiftet som det förefaller ha hänt något i konstnärskapet som riktar koncentrationen mot det hårfina och sensitiva. Här inträder en ökad känslighet inför materialen, exempelvis själva målardukens närvaro i bilderna som får en närmast minimalistisk verkan. Det är så sensibelt att de svagt fläckiga väggarna på Waldemarsudde ibland konkurrerar med målningarna. Det är en brist att man inte kostat på en ommålning av väggarna innan hängningen.

Utställningens maskrostema handlar om förgänglighet, de utblommade maskrosbollarna blir förstås vanitasmotiv. Men jag tror också att de skira fröställningarna intresserar konstnären som objekt för ljuset, hur det strömmar in i dem och liksom fyller dem inifrån så att de nästan lyser som lampor. De äger det inre ljus som Cecilia Edefalk söker hos tingen, som får dem att vibrera av när­varo. Sköra och ­mirakulösa.

FAKTA

KONST

» Maskros/Dandelion

Cecilia Edefalk

Prins Eugens Waldemarsudde

Till och med 12 februari