Konst utanför ramen

KONST

Hur CIA hade inflytande över konsten under kalla kriget

1 av 3
Janine Antoni, dokumentation över performance ”Loving Care”, 1993.

Moderna museets sommarutställning bjuder på ett måleri som spränger ramarna och blir delaktigt i samma tid och rum som betraktaren: från Jackson Pollock över Niki de Saint Phalle till Carolee Schneeman. Tanken är att efterkrigstiden innebär en explosionsartad utvidgning av konstbegreppet, och att den antändande gnistan står att finna i ett begär, efter andra världskriget, att börja om från noll och gå till angrepp mot konstens konventioner.

Med Pollock omvandlas måleriet till handling – så lyder argumentet – för att via Allan Kaprow och John Cage omsättas i happenings, environments, event scores och annat som vi känner, inte minst från Modernas eget 60-tal.

Men vänta nu … Innebär efterkrigstiden verkligen en utvidgning av konstbegreppet, och varför måste den i så fall gå omvägen över amerikansk action painting? En blick på Modernas egen historia ger ju en helt annan berättelse: med Rörelse i Konsten (1961) förankras den nya experimentella konsten i det historiska avantgardet, och i Pontus Hulténs tidskrift Kasark från 50-talet är det collage och objets trouvés som väcker intresse. Inte det storskaliga måleri som vid samma tid omhuldas av amerikanska intressen.

För att inte tala om Ulf Linde, vars hela kritiska projekt under 60-talet handlar om att förankra efterkrigskonsten i den europeiska traditionen. Vad var Fyra artiklar (1965) om inte en stridsskrift mot den nya tidens historielöshet?

Behovet att kasta av sig det förflutnas bojor var säkert genuint hos många konstnärer och intellektuella efter andra världskriget. Men det betyder inte att det uppstod i ett politiskt vakuum. Och kanske är det andra explosioner än Pollocks, som borde intressera den som vill ha en nyckel till konstens utveckling under det kalla kriget?

I samband med PEN-kongressen i New York 1966, uppkom frågan varför den inflytelserika kulturtidskriften Encounter aldrig ens hade nämnt USA:s krig i Vietnam. Det som många misstänkte var att tidskriftens utgivare The Congress for Cultural Freedom (liksom PEN-kongressen i fråga) finansierades av CIA. Något som bekräftades ett år senare.

Om detta kan man läsa i Lene Bergs fantastiska Gentlemen and Arseholes – ett nytryck av det första numret av just Encounter med understrykningar och instick av artiklar och fotografier – som ingår i hennes utställning på Konsthall C i Hökarängen. Här visas även filmen The Man in the Background, om Michael Josselson som var chef för The Congress for Cultural Freedom mellan 1950 och 1967. Mål: att genom satsningar på kultur vända Europas intellektuella bort från kommunismen.

Berg avslöjar inget som inte redan är väl känt, vilket hon själv är noga med att påpeka. Vad som intresserar henne är hur alla inblandade – varav många prominenta intellektuella – spelade med i hela affären. Tills samröret med CIA offentliggjordes, vill säga, och Josselson och hans fru Diana fick agera syndabockar.

Man kan naturligtvis fundera över hur kulturlivet hade utvecklats utan CIA:s inblandning. Hade 90 procent av den kultur som konsumeras i Sverige i dag kommit från USA? Hade den amerikanska konsten tillmätts samma betydelse i historieskrivningen? Men för Berg är detta mindre intressant än den liberala konspirationen som sådan: hur de inblandade låtsas att det förhåller sig på ett visst sätt trots starka indikationer på motsatsen.

Explosion! är ingen oreserverad hyllning till Pollocks utlevande måleri, utan en kritisk historiografi som relativiserar den amerikanska hegemonin med hjälp av japanska exempel (Gutai-gruppen). Men grundmodellen förblir intakt: att efterkrigskonsten innebär en explosion av frihet som var okänd för det historiska avantgardet (varav en stor del naturligtvis var kommunistiskt), och därför måste importeras tillsammans med andra varor från den spirande amerikanska ekonomin. Courtesy: the CIA.

Med Berg kan vi säga att hemligheten är att det inte finns någon lögn, utan snarare ett utbrett samförstånd. Den historia som nu reproduceras på Moderna är en berättelse som har visat sig tillräckligt tilltalande för att hållas för sann (men samtidigt kräver att museet bortser från en väsentlig del av sitt intellektuella arv). Bergs utställning ger oss ett skäl till att ompröva den. Det finns flera.

KONST

Explosion! Måleri som handling

Moderna museet, tTill och med 9 september

Lene Berg: The Man in the Background

Konsthall C, till och med 16 september