Dunkla motiv

Frans Josef Petersson om Modernas lättköpta försök att förnya sin samling

När Lars Nittve lanserade idén om Det andra önskemuseet 2006, handlade det framför allt om att komplettera Moderna museets samling med verk av kvinnliga konstnärer från tidigt 1900-tal. Nu när projektet sammanfattas har det skett en viss förskjutning mot 1960-talet och framåt: Lyubov Popova och Dorothea Tanning har fått sällskap av feministiska ikoner som Judy Chicago, Mary Kelly och Barbara Kruger.


Konsthistorikern Griselda Pollock ger projektet sin välsignelse, och betonar i sin katalogtext vikten av att problematisera kvalitetsbegreppet. Men att Det andra önskemuseet skulle reflektera kritiskt över konstruktionen av konstnärlig kvalitet har jag svårt att se. Precis som det ursprungliga önskemuseet från 1963 handlar det framför allt om att ”fylla luckor” i en eurocentrisk fantasi om konstens historia. Projektet inriktar sig uteslutande på redan kanoniserade konstnärskap, och utöver principen om jämställdhet framstår urvalet som rätt godtyckligt.

Ta Carolee Schneemann som nu finns representerad i samlingen med video- och fotodokumentation av performances som Meat Joy från 1964 och Interior Scroll från 1975. Varför Schneeman och varför just dessa verk? De ingår redan i betydande samlingar runt om i världen: varför är det viktigt att de också finns på Skeppsholmen?

Katalogen ger inga svar och bör väl snarast betraktas som en påkostad reklambroschyr. Feminister som Jessica Kempe, Vanja Hermele och Gudrun Schyman får sin kritik av Modernas genuspolitik avpolleterad som ”gnäll”, samtidigt som museets personal hyllar sig själva i gråtmilda ordalag. Knappt ett ord om hur verken har valts ut och varför, och inte mycket om hur själva förvärven egentligen har gått till. Inte heller får jag någon inblick i hur man tänker kring samlingen och dess funktion.

Kanske kan Moderna berömmas för framsynthet när det gäller Lee Lozano och Alice Neel. Men det är intressant att veta att nylanseringen av dessa konstnärskap orkestreras av internationella gallerier som satt i system att förvärva avlidna konstnärers dödsbon: Lee Lozano ägs i dag av Hauser & Wirth och Alice Neel hårdlanseras av bland

andra Victoria Miro. Man kan tänka sig ungefär hur det fungerar: Moderna och andra institutioner bidrar med symboliskt kapital i form av separatutställningar som höjer värdet på konstnärskapet i dess helhet. I utbyte får man köpa verk till förmånliga priser.

Problemet för ett mindre museum är att man ofta får nöja sig med mindre eftertraktade verk. Problemet för oss besökare är att vi hålls i mörkret om de processer som omvandlar nödvändiga nytolkningar av historien till lukrativa affärsuppgörelser.

På 1960-talet sköt regeringen till hela summan på 5 miljoner kronor, att jämföra med dagens projekt som finansierats till övervägande delen av privata donationer. Att endast 5 av 42 miljoner är statliga kan inte ligga Moderna till last, men det säger sig självt att ett sådant upplägg inte är grogrund för ett kritiskt arbete kring alternativa historier och marginaliserade konstnärskap. Man får ett antal troféer till samlingen, helt enkelt. Nyförvärv som bekräftar välbekanta prioriteringar utan att problematisera varför vissa konstnärers värde ska cementeras på andras bekostnad.

Det är sorgligt inte minst om Det andra önskemuseet är så internationellt uppmärksammat som man skryter om i katalogen.

Frans Josef Petersson