Rumpor i uppror

Cecilia Djurberg går på kroppspolitisk twerkshop

Foto: Alica Tserkovnaja
Bianca Cruzeiro spelar den ikoniska sambadivan Carmen Miranda i ”Jag är en carneval” på Teater Tribunalen.
TEATER

Teater Tribunalen är pyntad med bananer och palmblad och i fonden hänger en stor apelsinfärgad sol. Illusionen av Copacabana frammanas av lättklädda sambadansöser och en burkig högtalarröst som förkunnar: ”Du e brasse, du sitter i en brassestol, varje del av min kropp är en hyllning till dig.”

Anslaget är exotistiskt på what the fuck-nivå, men naturligtvis väntar en poäng när Bianca Cruzeiro svassar in som den ikoniska sambadivan Carmen Miranda i frukthatt och paljettkjol i sin föreställning Jag är en carneval. Miranda som föddes i Portugal, ”fick håret blonderat av Hollywood” där hon blev den sexiga symbolen för Brasilien – och gavs filmroller därefter. Här tacksam utgångspunkt för en svängig diskussion om stereotyper, kvinnokroppar och den problematiska fixeringen vid ursprung och originalitet.


Den manliga blicken förkroppsligas på scenen av Tony Apelgrens sliskiga konferencier och efter första aktens karnevaliska rumpskakande, och en sittande paus där ”strandförsäljare” kränger snacks och caipirinhas till publiken, berättar Cruzeiro om hur hon själv upplever branschens exotisering när hon erbjuds film- och teaterroller.

Tillsammans med dansarna Clara Lee Lundberg och den fenomenala Binta Blackout reclaimar de rumpan med ösig baile funk, uppmanar publiken att skaka loss i en twerkworkshop, och påminner om att även rumpskakare vill vara i fred på dansgolvet. Karnevalen fortsätter ute i foajén och det är omöjligt att inte ryckas med.

ARTIKELN HANDLAR OM

Scen

Copacabana

Dans

Teater