Medelklass i förvirring bäddar för framgång

TEATER

Teater Tribunalens Perplex en komedi med glimt i ögat och kvickt samspel

Foto: Teater Tribunalen-ensemblen i ”Perplex”. Foto: Elisabet Sverlander

I Marius von Mayenburgs välkonstruerade pjäser är huvudpersonen oftast förvirrad, ja, själva förvirringen är vad som driver hans dramer, av vilka nu ett halvdussin har spelats i Sverige, bland annat Eldansiktet, Det kalla barnet, Den fule och Martyrer – alla med välförtjänt framgång.

I Perplex på Teater Tribunalen har förvirringen spridits till två par, eller ja, här är identiteten så upplöst att kvartetten skådespelare (som bär samma namn i pjäsen som i verkligheten) hamnar i en rad olika roller, från barn till älg.

Pjäsen inleds med att ett par kommer hem från semestern och sakta upptäcker att de som skulle passa posten och vattna krukväxterna i själva verket är de som bor där. Men strax har en blivit au pair med utländsk brytning och den ene av semesterfirarna barn.

Som i ett slags barnlek skiftar konstellationerna utan att någon finner saken märklig, inte ens när det rör sig om partnerbyten, nazistuniformer eller kopulation med en (inte helt ovillig) älg.

Det handlar om medelklassen, om den stilla panik som råder när detta växande, nya skikt inte längre har något rättesnöre att leva efter. Man imiterar varandra, söker desperat fånga upp vad som ligger i tiden och är inte längre säkra ens på var gränsen går för det rätta eller acceptabla.

Perplex är en komedi med ett slags bitter eftersmak. Som på bästa privatteatermanér lockas publiken till skratt av de kvicka replikerna, leken med medvetenheten om att de är på en teaterscen eller de absurda förvecklingarna (älgen inte minst). Men när igenkänningsfaktorn slås på, så framträder Perplex som ett slags moralisk skrattspegel med uppmaningen att ta ansvar för de existentiella villkor som i dag gäller. Således citeras Nietzsche om Guds död och någon påminner om vad som händer utanför den ekologiskt sinnade, urbana medelklassens sfär.

Teater Tribunalen borde kunna få en rejäl publikframgång med denna uppsättning, signerad Henrik Dahl och med en vacker kvartett skådespelare – Andrea Edwards, Benjamin Moliner, Sylvia Rauan och Jan Ärfström – som skapat ett exakt och kvickt samspel med precisa gester och precis den lilla glimt i ögat som pjäsen kräver för att inte misstas för en konventionell, oförarglig komedi.