Göteborgs stadsteater

Beckett med turbo och Lagerlöf med musik

Dubbla premiärer på Göteborgs stadsteater

Av: 

Liv Landell Major

Daniel Lemma, Emil Ljungestig, Marie Delleskog, Eline Høyer, Johan Hafezi, Victoria Olmarker, Fredrik Evers, Johan Friberg, Boel Mogensen och Anna Malmström i ”Kejsarn av Portugallien” på Göteborgs stadsteater.
Daniel Lemma, Emil Ljungestig, Marie Delleskog, Eline Høyer, Johan Hafezi, Victoria Olmarker, Fredrik Evers, Johan Friberg, Boel Mogensen och Anna Malmström i ”Kejsarn av Portugallien” på Göteborgs stadsteater.

TEATER

Utarmade relationer skildrade med en tragikomisk grundton och smart, eternitgrå scenografi. Så kan man sammanfatta Ronnie Hallgrens ypperliga tolkning av Becketts Slutspel som i helgen fick premiär på Göteborgs Stadsteater, 18 månader efter pandemins första dråpslag mot teatersverige.

Det känns ljust att man inleder spelåret med en tidlös pjäs där skådespelarna verkligen får jobba med ord och kropp. För även om det här är absurdistisk materia så kräver Beckett skådisar som kan sitt hantverk i grunden. Texten är massiv och utrymmet för det ordlösa uttrycket nästan ännu mäktigare. Slutspel är en ruggig lek med insikter om ömsesidiga beroenden, rädslor och trauman. Två skröpliga män är utlämnade åt varandra i utkanten av en sönderfallande värld. Det är obehagligt, och lustigt.

Varje detalj hos är genomarbetad, inte minst mask och kostym. Den blinde vardagstyrannen Hamm som spelas av Sven-Åke Gustavsson är perfekt luggsliten och dammig i sin rullstol, liksom Johan Karlbergs kuvade Clov som kallsvettas under sitt långa, tunna hår där han linkar omkring och försöker lyda order. Johan Gry och Carina M Johansson gör sina tragikomiska biroller som avdankande åldringar med stillsam ackurates, naket darrande i varsin soptunna.


Turbon i maskineriet är texten, och inte minst Sven-Åke Gustavssons sätt att ta sig an den. Han river av tunga monologer med en dynamik som får tiden att flyga. Publiken känner in karaktärens existentiella knutar och kan samtidigt fnissa åt Gustavssons arketypiska tolkning av en grinig gubbe. Med Johan Karlberg som urstark sparringpartner lyfter även dialogen. De bjuder på en verbalt fascinerande och mentalt utmattade kamp och ger hela föreställningen strålande spänst.

Stadsteatern hinner med en premiär till: Pontus Stenshälls iscensättning av Selma Lagerlöfs mest hjärtskärande verk – Kejsarn av Portugallien. Också här får publiken renrakad teater, men i stället för ett klaustrofobiskt rum blir det en enorm scen med rörligt golv, mäktiga videoeffekter och klassisk scenografi med stugan i Skrolycka i mitten.


Det stillsamma dramat om torparen Jan, kärleken till dottern och hans förtvivlade kollaps broderas tämligen rakt, men uppsättningen visar sig samtidigt gränsa till ett slags musikal. Alltså brister ensemblen ofta ut i sång under ledning av musikern Daniel Lemma. Låtarna är välsvarvade och förhöjer definitivt både en och två scener, men musiken blir oftare lätt distanserande. De tonsatta avbrotten gör berättelsen mindre förtätad.

Huvudkaraktärernas känslor och utveckling förankras inte på djupet. Men visst är det tydligt att Kejsarn är en makalös saga som hanteras väl på stadsteatern. Fredrik Evers gör en strålande huvudroll, med sitt intuitiva skådespeleri. Han skildrar Jans i Skrolycka flykt in i galenskapen utan att lockas till överspel. Det går inte att ta miste på kärleken till dottern Klara Fina som föredömligt nyanserat spelas av Eline Høyer. I stort är Kejsarn av Portugallien en rörande teaterföreställning som torde fungera hos en bred publik.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Ett trauma genom helvete och skärseld

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Göteborgs stadsteater

Samuel Beckett

Selma Lagerlöf

Pontus Stenshäll