Barnsliga begär

Claes Wahling tycker att ”Pelikanen” på Intima teatern står och stampar

Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN
William Wahlstedt, Ann-Sofie Andersson Kern och Stina von Sydow i ”Pelikanen”.
TEATER

August Strindbergs kammar­spel Pelikanen vill visa upp kvinnan som en falsk och opålitlig varelse, denna gång i skepnad av vad som väl ännu kring sekelskiftet 1900 var en oantastlig, för att inte säga helig
figur, modern. Hennes man nyligen död, den nygifte, älskade svärsonen Axel återvänder hem efter en förkortad bröllopsresa med Gerda. Sonen Fredrik fryser och hungrar, så som han och systern alltid gjort i detta hus där Modern liknas vid pelikanen som enligt myten gav sina ungar av sitt blod.

Men avslöjandet kommer. Ett gömt brev från den döde fadern till sonen blottlägger Moderns falska natur, hur hon snuvat dem på medel och mat. Hämndens tid är kommen, Axel vänder sig mot Modern och får med sig Gerda. Så blir det till slut en befrielse, ett reningsbad genom eld.

På Strindbergs Intima Teater spelas nu denna pjäs (igen, den gick där 2015) i regi av Anna Pettersson, som länge har intresserat sig för mekaniken i Strindbergs pjäser, senast Fadren. Denna gång möter vi en trio skådespelare, Modern (Stina von Sydow) i svart, de båda barnen (Ann-Sofie Andersson Kern och William Wahlstedt) i under­kläder anno 1907. Axel är en huvudlös docka i naturlig storlek. Tjänstekvinnan Margrets, liksom Axels repliker övertas av de andra.

På scenen fyra stolar, ett badkar på lejonfötter och en semla. Efter paus visas i fonden en kort film om ett sopberg. Ensemblen ger lika mycket kropp som ord åt dramat. De kryper, balanserar, dansar eller slår, som vill Pettersson visa vad för slags begär och frustrationer som döljer sig under orden, komplettera eller kritisera roll­figurernas självförståelse med den glade psykologens. Så kan ilska visa sig handla om bindning, så kan hunger vara anorexi och girighet bulimi.

Vi möter ett slags återhållen express­ionism, koreografin är symmetrisk och mekanisk. Replikerna fälls inte i det strindbergska naturalistiska tonfallet, utan artikuleras övertydligt med ett ironiskt inslag. Flera repliker upprepas gång på gång, lite så som Thorsten Flinck arbetade på 90-talet. Publiken apostroferas emellanåt och det finns också en strävan efter att få den att skratta.

De tre skådespelarna må utföra sina sceniska plikter exemplariskt, likväl tycks pjäsen stå och stampa, det är som om man ständigt börjar från början, avslöjar de strindbergska (freudianska) begären som barnets. Frågan är dock om man inte kastar ut både barn och begär med badvattnet.