Confidencen

Två operor bättre än en

På Confidencen vet man hur barocken ska låta

Av: 

Claes Wahlin

Ida Ränzlöv som Dido med ensemble i Purcells ”Dido och Aeneas” på Confidencen.
Ida Ränzlöv som Dido med ensemble i Purcells ”Dido och Aeneas” på Confidencen.

TEATER

Musik som tröst och glädje må vara gott nog, men när Marika Lagercrantz mellan de vackra musiknumren under rubriken ”Shakespeare i musiken och musiken i Shakespeare” använder just de orden, så har historien fått ge vika för romantiken. För dagens lyssnare är givetvis musik av John Dowland eller Henry Purcell just det: vackra. Men, som Elisabeth Lutteman i färsk avhandling redogjort för, så var musikinslagen i den elisabetanska teatern funktionella. De hade dramaturgiska syften, de berättade något om den som sjöng, om de i spelet som lyssnade och även för publiken. Musiken var allt annat än utfyllnad. Kanske kan den historien rymmas i en framtida operafestival på Confidencen.


Men som sagt, vackert trakterar Jonas Nordberg sin teorb och ärkeluta, snyggt och starkt sjöng countertenoren Rupert Enticknap tillsammans med barytonen Bernt Ola Volungholen. Dessa sångare framträder även i den tre veckor långa festivalens huvudnummer, de båda kortoperorna Venus och Adonis av John Blow och Henry Purcells välbekanta Dido och Aeneas.

Båda operorna tillkom under 1680-talet, och framfördes förmodligen för kung Karl II, vars fäbless för fransk musik hade väckts under hans franska exil. Purcells opera ska först ha uppförts i en flickskola, men glömdes snart bort (hans utsökta semiopera Kung Arthur var tidens nationalopera). Båda operorna handlar om män som sviker, Adonis genom att gå på jakt under vilken han blir dödad av ett vildsvin, Aeneas som lyder Jupiters anmodan att lämna Kartago och Dido för att ge sig i väg för att grunda Rom. Venus sörjer, Dido bestiger bålet. I genusrättvisans namn ska tilläggas att både Adonis och Aeneas erbjuder sig att avstå sina respektive äventyr, om än rätt lamt, men både Venus och Dido viftar stolta i väg dem.


Musikaliskt och dramaturgiskt effektiva ryms lika mycket i dessa som andra barockoperor tre eller fyra gånger så långa. Och med målade kulisser och tygsjok kan man göra mycket, scenografen Christer Nilsson använder elegant de för barockens typiska changement à vue, scenväxlingar för öppen ridå där ett pastoralt landskap raskt kan förvandlas till en slottssal. Och regissör William Relton tar väl vara på de komiska möjligheter som ryms i framför allt Venus och Adonis.

I den operan får Rupert Enticknap göra en Cupid i blå kortbyxor med röda hängslen, en lagom busig man som far runt på scenen som en korsning mellan en ung Ernst-Hugo Järegård och Karlsson på taket. De sceniska blinkningarna håller uppmärksamheten utan att inkräkta på tragiken hos respektive kvinna. Och slutscenen i Purcells opera, när Dido bestiger fondens eldröda bål efter att ha sjungit den berömda arian ”When I am laid in earth” är helt enkelt vacker.

Solistensemblen är av god halt. Mezzosopranen Ida Ränzlöv gör både Venus och Dido med god scenisk närvaro och en expansiv röst, i Purcells opera vackert sekunderad av Christina Larsson Malmbergs Belinda. De båda svekfulla männen, Adonis och Aeneas framställer Bernt Ola Volungholen just så lagom trista som de är (Aeneas är ju redan hos Vergilius rätt trist). Hans barytonstämma är god och lätt men kanske aningen kylig. Nämnas måste Mikael Stenbaeksstarkt framförda ”Come away”, liksom den utmärkta orkestern under Olof Bomans synnerligen kompetenta ledning. Confidencen gör med denna tredje operafestival så mycket mer än vad Drottningholm de senaste åren har lyckats med. Man kan undra varför.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Confidencen

Marika Lagercrantz

Christina Larsson Malmberg