Vår relation räcker precis till en krönika

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-30

Annika Marklund om sin pappa

Publicerad i Sofis mode nr 14.

Under en torsdagsnatt mitt i denna vintriga vår skrev jag min trendigaste krönika någonsin.

Jag som annars alltid är hopplöst ohipp.

Inte så att jag medvetet undviker trender – jag upptäcker dem helt enkelt inte förrän de redan är so-five-minutes-ago.

Därför var det med häpnad jag insåg att jag med min krönika prickade in vårens allra största litterära trend.

Jag skrev om min pappa.

Precis som alla andra.

I begynnelsen blev Åsa Linderborg Augustnominerad för sin debut ”Mig äger ingen”, om att växa upp med en ensamstående pappa som gjordeså gott han kunde. Och inte vilken pappa som helst.

Han var Åsas egen.

Två år senare är pappatrenden över oss. Ja, den kallas så.

DN-krönikören Hanna Hellquist, kändisbloggaren Alex Schulman och författaren Stig ”Slas” Claessons son Nils Claesson är några av dem som satt sig ner och skrivit om sina fäder. Dessa män, mer eller mindre frånvarande, mer eller mindre excentriska. Oftast mer.

”Min pappa har fått en bok”, skriver Hanna Hellquist på sajten Newsmill, och fortsätter:

”Vi skriver om våra pappor för att de är ofarliga för oss. De är ofarliga, för de var helt enkelt aldrig där. Vi är helt enkelt inte lika skuldsatta hos dem.”

Men pappa Hellquist måste ha varit där. Annars hade Hannas ”Karlstad Zoologiska” inte funnits i bokhandeln i dag.

För att kunna skriva en bok om sin pappa, han som alltid varit mer eller mindre frånvarande, måste där ändå ha funnits en närvaro.

Längtan, svek, frustration och kärlek. Minnen och anekdoter som klarar av att fylla sida efter sida.

Min förra krönika handlade om min pappa.

Han som har skägg och massor av tatueringar, ständigt ont i ryggen och hår över hela kroppen.

Han som jobbar med att sätta upp draperier och rullgardiner och är ensamstående pappa till en kaotisk femtonårig flicka som snart flyttar hemifrån.

Han som älskar hundar och The Doors och har slutat att röka.

Han som valde bort mig för ett annat liv och nu låter smärtsamt bitter efter några öl när han konstaterar hur ensam han är, att ingenting blev som han tänkt sig.

Han som jag vill älska och förlåta men inte riktigt vet hur. Som jag måste se filmen ”The Wrestler” på bio för att förstå hur mycket jag saknar. Om det finns någon skuld är den hans. Jag kan skriva precis vad jag vill.

Om det funnits något att skriva.

Det gör det inte. Vi är främlingar för varandra. I historien om min uppväxt har han inte ens en biroll.

Min pappa kommer aldrig att få en bok, åtminstone inte av mig.

Vår relation räckte precis till en krönika.

Nästan två.

Aftonbladets
bloggar

ANNONS

Följ ämnen i artikeln