Pererik Åberg: Jag sa att jag var sjuk i huvudet

Av: Anna Shimoda, Hans Shimoda

Publicerad:
Uppdaterad:

Han har gått in i väggen tre gånger.
I dag lyssnar SVT-meteorologen ­Pererik Åberg, 52, på såväl kroppens varningssignaler som oroliga vänner i hans närhet.
– Tidigare viftade jag bort det som trams.

Pererik Åberg lyssnar nu på kroppen varningssignaler.
Foto: CAROLINA BYRMO
Pererik Åberg lyssnar nu på kroppen varningssignaler.

Av någon anledning blir meteorologer i tv-rutan våra bästa vänner. Det går tillbaka från Curry Melin och John Pohlman till Tone Bekkestad och Pär Holmgren.
En som fick en tuff start i rutan är den charmige Pererik Åberg som likt sin SVT-kollega Pär Holmgren har frisyren som sitt signum. Båda har dessutom lyckats skapa kvällstidningsrubriker när de har gjort något så alldagligt som att klippa sig. Men om vi återvänder till debuten i tv så var det enligt huvudpersonen själv ingen rolig historia. Det tyckte inte ens bildproducenten som senare skulle bli hans fru.

– Hon tyckte jag var sopig och det tror jag faktiskt de flesta tyckte. Jag är förvånad att jag fick komma tillbaka, men jag hade tur, det här var under en period då det inte var så populärt att vara meteorolog i rutan så jag fick chansen. Jag har sett ett band från en av de första sändningarna och jag kunde inte se klart. Det var hemskt. Jag får väl be om ursäkt nu för det var bedrövligt, säger Pererik Åberg på en knastrig telefonlinje.

Han är ute i skärgården, familjen har hyrt en stuga i dessa hemestertider och täckningen är sisådär.

Foto: CAROLINA BYRMO

”Vi pratade väldigt mycket”

Din fru jobbade alltså på SVT som bildproducent och sågade dig, sedan blev ni ett par – hur gick det till?
– Vi blev väldigt bra kompisar i och med att vi pratade extremt mycket. Ingen hade något riktigt ställe att bo på så vi var väldigt mycket ute och gick och pratade och pratade och på den vägen är det. Det var väldigt bra och så har det varit hela tiden, vi pratar otroligt mycket. Men vi är väldigt olika. Jag skulle säga att vi kompletterar varandra mer än vi är lika.

Vi har förstått att du tidigt kom på kant med just Pär Holmgren – du trodde inte på hans klimatvarningar?
– Absolut, jag kommer ju från försvaret och det var ingen stor fråga där i slutet av 1990-talet. De var mer intresserade av flygväder även om klimatfrågan hade funnits ett tag. När jag kom till SVT och började prata med Pär så blev jag väldigt upp­eldad, jag trodde att jag skulle få rätt, men han var mycket mer lugn och förklarande. Han hade ju bra koppling till forskarvärlden så han hade redan då en jättestor kunskap, men för mig var det väldigt märkligt att den lilla gasen vi släpper ut skulle kunna påverka så mycket.

Foto: CAROLINA BYRMO

Är du orolig för miljön?
– Det är klart jag är orolig, men det är inte bara för klimatförändringen. Människor är fantastiskt duktiga på att förstöra. Jag tänker på Östersjön, förut kunde man dumpa kvicksilver och fosfor och släppa ut allt som kom från toaletten, men sedan insåg man att Östersjön är ett ganska känsligt system. Klimatförändringen är en del i det här, men hållbarhet är nog det man ska fundera på.

Vad anser du om Greta Thunberg?
– Jag är imponerad av Greta Thunberg, för att hon kan hålla sig så lugn och cool. Hon för fram ett budskap utan att egentligen säga att det är hon som säger det, det hon säger är lyssna på forskarna. Det är otroligt moget.

Du har fått utmattningssyndrom tre gånger, senast 2016 då du gick in i en depression?
– Det ligger i ens personlighet, att man inte är riktigt nöjd med det man gör och hela tiden tycker man kan göra så mycket mer. Efter ett tag så går inte det, man ­klarar inte ett sådant tempo i längden. Efter varje gång när något sådant händer så är ­styrkan man hade innan snäppet lägre. Det är som att man har ett sår som inte riktigt läker. Jag har inte heller riktigt samma kapacitet som för 25 år sedan, jag blir lättare stressad nu.

Foto: CAROLINA BYRMO/AFTONBLADET

”Har gått åt rätt håll”

Så det har gått år fel håll menar du?
– Nej, jag skulle nog säga att det har gått åt rätt håll. Nu funderar man på hur intelligent man egentligen är om man springer rakt in i väggen för tredje gången. Efter tredje gången så inser man att det faktiskt gör väldigt ont. Nu känner jag när det blir för mycket, då säger jag nej. Det är svårt, men jag lyssnar nog mer på andra människor som säger att jag kanske ska ta det lite lugnt. Tidigare hade jag viftat bort det som trams. Jag hade inte heller familj och barn då, det hade jag senaste gången och jag vill inte bli en sådan förälder igen.

Att ha två små barn, bidrog det till stressen du kände?
– Man har ju inte lika mycket tid när man är förälder som man hade innan. Jag hade också ett tålamod som nästan var på minus redan innan och det är en jättedålig egenskap när man har barn. Jag inser att jag är urkass på föräldraskapet när jag är stressad, jag blir vresig och barnen märker det direkt även om man inte skriker och ­gormar så märker de att det är något som inte stämmer. Det var många gånger jag fick gå därifrån för att lugna ned mig. Men jag var väldigt ärlig med dem när jag blev sjuk. Jag sa att jag var sjuk i huvudet, det tyckte de var väldigt roligt, men de fattade att pappa var sjuk i huvudet ungefär som man har ont i benet.

Foto: Jerker Ivarsson / AFTONBLADET
Pererik Åberg.

”Arbetade mig in i depression”

Hur hamnade du i depression från början?
– Jag blev nog utarbetad från början, men att jag arbetade mig in i en depression. ­Första gången 2000 hade jag börjat på SVT, jag var ganska ny och trodde att jag klarade av vad som helst. Det uppstod luckor på jobbet när Pär Holmgren själv blev sjukskriven för utmattning. Jag ­hoppade in och jobbade hela tiden, jag kunde sluta på kvällen klockan 22 och börja på morgonen klockan 03. Folk sa ”du måste sova”, men jag tyckte att jag fixade allt.
– När Pär kom tillbaka så insåg han att det satt en liten arg typ som var jätteirriterad på allt och alla och muckade gräl. Jag har fortfarande dåligt samvete för det, men jag muckade gräl med en hel avdelning, dataavdelningen  som vi behövde hjälp av.  Då sa Pär ”du ska nog träffa en läkare” och läkaren sa ”du ska gå hem”.

Foto: CAROLINA BYRMO

Äter du någon medicin för det här?
– Jag käkar hela tiden, jag har något som heter Sertralin, det är väl någon typ av gammeldags lyckopiller. Jag tror att det kapar bottnarna, man kommer inte ned dit där allt är grått och trist, ingenting är bra och allt känns hopplöst. Men lösningen är egentligen inte medicinen utan man måste fundera och ändra på sig själv.

Du har varit tillsammans med din fru under alla de här åren – hon har stått vid din sida hela tiden?
– Ja, utan henne hade det varit helt åt fanders. Hon har varit jättebra. Hon är en person som jag ser upp till otroligt mycket. Hon är driven och en person som vågar säga sanningen, jag är kanske mer diplomatisk. Hon kan vara väldigt frank och säga rakt ut att så här är det även om hon vet att det gör väldigt ont. Men hon har ju rätt.

Foto: Stefan Jerrevång
Pererik Åberg tillsammans med frun Helene Åberg.

”Mitt hår fick fler rubriker än en dödsskjutning i Finland”

2006 försvann din fru Helene i Kalahariöknen i Botswana när bilen gick sönder – det måste varit fruktansvärt?
– Jag skulle säga att det var ännu värre när hon två år tidigare blev påkörd av ett rattfyllo. Hon var på väg till jobbet på cykel och så kom det en kille som körde 100 ­kilometer i timmen på Skeppsbron, lätt packad. Vid tullhusen så svänger det lite grann, men det klarade han inte av så han for över cykelvägen och åkte ned för en trappa, körde in i flera parkerade bilar och träffade ett elskåp. Bilen började snurra och han klippte Helene när han snurrade så de hittade henne under bilen. Hon hade en makalös tur egentligen. En kollega till oss hade blivit påkörd av en buss så hon hade pratat väldigt mycket om att vi skulle ha cykelhjälm och vi hade precis börjat med det. Polisen sa att hade hon inte haft cykelhjälm så hade hon varit på bårhuset nu. Två år senare, vid samma tid så försvann hon i Kalahari.

Foto: CAROLINA BYRMO/AFTONBLADET

Du har beskrivit det som att du fick panik?
– Från början hade jag en bild framför mig att ingenting farligt hade hänt utan att bilen kanske hade gått sönder eller att de hade kört ned i diket. Men jag visste att de hade väldigt mycket mat och vatten så det var jag inte heller orolig för. Sedan när ­dagarna gick och man inte hörde någonting så blev det jobbigare och jobbigare.

Vi måste ju prata om din frisyr – du ­orsakade rubriker 2008 när du klippte bort dina lockar?
– Det gjorde jag och det är spännande, men lite konstigt för mitt hår fick fler rubriker än en dödsskjutning i Finland som ägde rum samma dag. Det här var en skolskjutning och det var inte sunt att mitt hår tog fokus från det som är viktigt. Men ­absolut, det har varit rubriker om min frisyr. Men jag tycker om långt hår och det är lockigt och ibland blir det för långt. Om man då rakar av allt, då blir det liv i luckan.

Du har sagt att du är lite av en ­”prepper”, har du omfamnat den sidan nu under coronapandemin och fyllt ­garaget med toapapper och konserver?
– Haha! Lite prepper har jag varit. Jag jobbade ju på försvaret och när man börjar tänka efter vad som händer om något allvarligt inträffar, då började jag fylla vatten­flaskor i frysen och nu under corona så har det blivit lite mer. Jag har konserver, ljus, något sätt att kunna laga maten på utan el, radio som man kan vrida upp för hand. Sedan har vi en vedeldad kamin som också har en ugn så den kan bli varm. Jag är förberedd.

Foto: CAROLINA BYRMO
Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN