Vi får inte börja tänka som terroristerna gör

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi upplever det som ett gemensamt och överallt närvarande hot. När som helst kan fienden slå till. Hotet känns mest akut när vi åker utomlands, och det är ju en del av vår vardag nu för tiden att göra det, men vi vet också att det kan komma hit. Till våra pendeltåg, våra torg, våra flygplatser.

Vi försöker lugna oss med att vi, här i Sverige, inte är ett mål för det ansiktslösa hatet. Å ena sidan är vi ju, mer eller mindre, neutrala. Men å andra sidan tillhör vi ju det rika, välmående och gudlösa västerlandet. Men sa inte Persson att Irakkriget var folkrättsvidrigt? Å andra sidan; är han inte lite för Israelvänlig?

Vi försöker, som spanjorerna, finna en logik hos terroristerna, förstå hur de tänker. Ibland slår de till i det fundamentalistiska och odemokratiska Saudiarabien, ibland i hjärtat av fiendeterritoriet USA (och jag minns de här hemma som i förstone, innan all information om al-Qaidas miljoner och förövarnas höga utbildningsnivå blev kända, kallade dådet i USA "den fattige mannens krig"), ibland på en fredlig paradisö i Indiska Oceanen.

Förvirrade följer vi terrorns utredning. Försöker förstå om de islamitiska attackerna är väsensskilda från vansinnesdådet i Tokyos tunnelbana eller Oklahomabombningen.

Kommentatorerna framkastar sina spekulationer i tv-sofforna, experter kallas in, folk reagerar (som spanjorerna nu) med att straffa den egna regeringen som för "fel" politik. Om vi bara inte gjort si eller så, skulle vi gått fria.

Och i världen rankas medlidandet efter dem som kan anses mest oskyldiga till sitt eget lidande.

Är det mer "synd om" spanjorerna än om amerikanarna, som ju är "mer skyldiga" såsom medborgare i världens supermakt? Det fanns ju de som tyckte det var upprörande att vi hedrade de amerikanska offren med en tyst minut. Var det några som tyckte att de tysta minuterna för Spaniens folk häromdagen inte var på sin plats? Moskvaborna har aldrig hedrats med tysta minuter, för de får väl skylla sig själva när tunnelbanor, hus och teatrar exploderar, de som för en felaktig politik i Tjetjenien.

Minst av alla är israelerna värda vår sympati och några tysta minuter är det inte tal om för deras del. Terrorn där är av ett helt annat slag, eller hur? Det är desperata unga människor som inte finner någon annan utväg ur sitt förtryck än att se till att israeliska barn, ungdomars och åldringars armar och ben flyger åt alla håll och kanter på gator, pizzerior, diskotek och kafeterior över hela landet.

Det har skett så ofta att israelerna nu är experter på att plocka upp och sortera kroppsdelar: en arm här, ett huvud där. De är sådana proffs att de genast var på plats i Madrid för att hjälpa till.

Är det inte dags, efter det senaste nidingsdådet, att bestämma oss för att terrorismen är en människorättsvidrig fasa som vi kategoriskt motsätter oss var den än uppträder. Att terroristerna inte är värdiga den "dialog" vi för med dem genom media, "de gjorde det på grund av X Y och Z". X är vansinne, men Y kan man ju förstå och Z (zionisterna) får faktiskt skylla sig själva.

Det innebär på intet vis att vi slår följe med president Bush och hans gelikar, som tror att terrorn kan bekämpas med storskaligt krig. Det kan den förstås inte. Det krävs antagligen en kombination av så odramatiska element som en fördjupad dialog med den muslimska världen, stöd till demokratiska krafter i den muslimska världen, rejäl utvecklingshjälp till de länder som lider av fattigdom och förtryck och ett mycket utvecklat polisiärt samarbete länder emellan. Ger inga stora rubriker förstås. Är långsiktigt och grått och träget arbete.

Men är det någon som har bättre recept?

Samtidigt kan vi, var och en och alla tillsammans, arbeta på att göra slut på det tänkande som säger att vissa, tyvärr och tough shit, är mer värda att exploderas i bitar än andra. För när vi gör det, då tänker vi precis som terroristerna.

Då har vi sålt våra själar till den föreställningsvärld och den ideologi som ger upphov till det fasornas helvete vi nu alla bevittnar.Vi försöker, som spanjorerna, finna en logik hos terroristerna

Anita Goldman