S borde göra sig av med LO
Socialdemokraternas samarbete med LO måste stärkas. Den facklig-politiska samverkan är viktigare än någonsin. Det skriver den socialdemokratiska ”Kriskommissionen”, som la fram sin rapport i förra veckan. Rapporten är en nostalgisk återblick på partiets storhetstid och innehåller mest allmänna fraser om hur partiet ska återvinna de väljare som varit på flykt de senaste åren.
De enda riktigt konkreta nyheterna
i rapporten är att partiet ska inrätta ett ”nationellt callcenter för värvning av nya medlemmar”, starta en socialdemokratisk högskola, ett ”progressivt universitet”, och dra i gång en socialdemokratisk tidning på nätet.
Under den gångna valperioden har LO skänkt totalt 77 miljoner kronor till Socialdemokraterna. LO har under alla år köpt sig politiskt inflytande genom att mata partiet med pengar. Fram till 1987 var alla LO-medlemmar till och med kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet.
När kollektivanslutningen upphörde fick LO-medlemmarna fortsätta att via sin medlemsavgift till facket betala pengar till ett parti som många inte ens röstade på, och som ännu färre röstar på i dag. I valet 2010 röstade bara 22% på socialdemokraterna av dem som förvärvsarbetade.
Partiets stora mantra i dag är ”förnyelse”. Om vi ”förnyar” oss kan vi återvinna väljarnas stöd, har Mona Sahlin sagt. Men i praktisk politik har denna förnyelse inte varit något annat än kejsarens nya kläder. Det enda exemplet
på förnyelse är det röd-gröna samarbetet, en innovation som i 2010 års val dock ledde till Socialdemokraternas största valnederlag någonsin.
Problemet för Socialdemokraterna är att de befinner sig i en identitetskris. Många vet säkert vad som behöver göras men vågar inte framföra det. Kriskommissionens recept är att partiet bara ska fortsätta att göra ännu mer av det man gjort tidigare, medan ideologiska omprövningar och radikalt nytänkande lyser med sin frånvaro.
Det som under alla år har hindrat Socialdemokraterna från att förnya sig har varit samarbetet med LO, ett samarbete som nu ska fördjupas ännu mera. De gånger partiet har försökt ändra i sin politik, göra nedskärningar i välfärden och gå emot LO:s intressen, har det tagit hus i helvete.
Vem minns inte 1990, när den dåvarande S-regeringen under Ingvar Carlssons ledning skulle sanera statsfinanserna med ett sparpaket som skulle ”svida i skinnet”? Den socialdemokratiska riksdagsgruppen accepterade under vånda regeringens förslag som bland annat innehöll begränsningar av
strejkrätten! Inte oväntat gick LO:s ordförande Stig Malm till våldsam attack och beskrev hur de socialdemokratiska ledamöterna ”sprang som skållade råttor i riksdagshuset” för att få vara med och säga ja till regeringens fackföreningsfientliga politik. Vem i partiet skulle våga sig på en förnyelse efter det?
LO har alltid sagt nej till förslag som riskerat att försvaga fackets maktställning på arbetsplatserna. Man säger nej till lägre ingångslöner för ungdomar, lärlingsutbildning i företagen och försämringar i arbetsrätten. Blockader har tillgripits för att tvinga företag att teckna kollektivavtal trots att varken företagen eller deras anställda velat ha det. Åtgärder som inte har ökat utan minskat fackets popularitet.
LO har alltid slagits för dem som redan har jobb och som betalar medlemsavgift till LO. De andra har arbetsförmedlingen fått ta hand om. De arbetslösa har därför skuffats ut på en konstlad sidoarbetsmarknad, där de inte kunnat hota de fast anställda.
Socialdemokraterna har alltid ryggmärgsmässigt ställt sig på LO:s sida. LO har i praktiken styrt partiets politik. Samtidigt ifrågasätts nu alltmer det fackliga medlemskapet. Detta vet partiet om men pengarna från LO är viktigare. Samtidigt har LO varit ett ok och en tvångströja för partiet, eftersom den förhindrat nödvändiga omprövningar. Det är dags för Socialdemokraterna att avveckla detta ok och bli ett fritt och oberoende parti.