Drevet vinner – men bara om han har ljugit

Foto: Foto: PETER WIXTRÖM
ETT MÄRKLIGT SKÅDESPEL Fokus flyttas hela tiden från en bagatell till en annan så att skandalen tycks röra sig framåt även om inget särskilt händer.
KOLUMNISTER

Mediedrevet mot Hans Majestät Konungen är flyktigt och föränderligt som vårväder. Fokus flyttas hela tiden från en bagatell till en annan så att skandalen tycks röra sig framåt även om inget särskilt händer. Det är ett märkligt skådespel och garanterat en mardröm för de olika drevdjuren.

Det började alltså med en bok där så kallade grävarjournalister sammanställde allt skvaller som surrat kring kungens privatliv de senaste fyra decennierna. Den journalistiska bedriften var obetydlig men genomslaget i de stora medierna enormt. I det stadiet skulle man kunna tala om en publicistisk skandal, eftersom stora och etablerade medier fegt kröp bakom ryggen på ”grävarjournalisterna” och återgav allt skvaller som om det vore både betydelsefullt och sant.

Huvudanklagelsen i början på drevet var att kungen vid flera tillfällen skulle ha besökt nattklubbar. Tre klubbar nämndes särskilt, Gold Club i Atlanta, Carat Club i Bratislava och Club Power i Stockholm. Därtill skulle kungen ha varit otrogen med artisten Camilla Henemark och på fester där han varit närvarande skulle det ha förekommit damsällskap som betecknades som kaffeflickor.

Det är svårt att säga vad en kaffeflicka är. Uttrycket förleder tanken i riktning mot gratisprostituerade unga kvinnor, möjligen besläktade med groupies av sådant slag som hänger efter rockstjärnor.

Kungen påstods dock aldrig ha lagt hand på någon kaffeflicka, så indignationen inskränkte sig till att vänner till kungen möjligen kunde ha gjort något sådant.

Vad Camilla Henemark beträffar så belönades hon med sexsiffrigt belopp för att träda fram i Expressen och, såvitt man kunde förstå, bekräfta att kungen varit otrogen med henne. Den frikostiga betalningen minskar möjligen trovärdigheten i anklagelsen. Men det kan alltså vara sant att kungen var otrogen med Camilla Henemark i Sandhamn för tjugo år sedan. Eller nåt sånt.

Jaha. Det var ju en trist historia på flera sätt. Mest när det gäller ett svenskt genombrott för engelsk skvallerjournalistik.

Vad nattklubbsbesöken beträffar kan åtminstone ett skvaller avföras, det som gäller Gold Club i Atlanta. Kungen var där under OS, hela tiden omgiven av livvakter och adjutanter som förnekar besök på klubben ifråga. Vad Club Carat i Bratislava beträffar står dörrvakternas påstående mot kungens. Porrklubben Power i Stockholm hade en ägare som påstår sig ha smygfotograferat kungen så att han hamnat på samma bild som minst en naken kvinna.

Så långt är alltså kungens syndaregister kort och närmast torftigt om man jämför med de flesta välsituerade män i hans ålder. Och där kunde den högst eventuella skandalen ha klingat av.

Men så kom ännu en grävargök ut med bok. En journalist vid namn Nuri Kino publicerade en sorts vitbok eller reklamskrift för sin kompis Milan Sevo, och gav därmed ordet gangsterjournalistik en helt ny innebörd. I denna bok sägs dock att en god vän till kungen förhandlat med en utpressare om att köpa loss komprometterande bilder, återigen från nattklubben där kungen skall synas på bild med nakna damer i bakgrunden.

Och så var drevet i gång igen. Nu liknade det frågan om kaffeflickor på så vis att det visserligen inte var kungen själv som gjort något. Däremot hade en vän till honom beblandat sig med gangstrar.

Ännu en grävare är i farten, en av författarna till första skvallerboken, och hotar med att ge ut en ny gangsterbok om utpressaren Mille M, han med det påstådda bildinnehavet. Men bilderna skall inte publiceras förrän i samband med lanseringen av boken. Så vi har nya turer att vänta.

Advokatsamfundets i många avseenden utomordentliga generalsekreterare Anne Ramberg uttalade därefter kritiska synpunkter på drevet mot kungen, av samma slag som jag skriver här, men tillade att hon trodde mer på kungen än utpressaren i bildfrågan. Ny skandal och krav på hennes avgång.

Det var skandal att kungen inte kommenterade alla anklagelser och insinuationer. Och när han väl gjorde det, uppenbart plågad och osäker – vem skulle inte ha varit det, oavsett sanningen? – så var det också skandal.

Nu var skandalen att kungen fräckt nog nekade till det som grävare och gangstrar vill lägga honom till last. Och där, men först där, uppstår möjligheten av en verklig skandal.

Många grävargökar och gangstrar kan berika sig om de nu kan visa att kungen vid något tillfälle varit på olämplig nattklubb. Då har statschefen ljugit för undersåtarna. Och då hjälper det inte om det så vore de onödigaste lögnerna i någon svensk kungs mun någonsin.

Då, men först då, vinner drevet.

ARTIKELN HANDLAR OM