Rättssäkerheten måste få kosta

KOLUMNISTER

En 55-årig man kom tillbaka till Sverige i går efter att utvisats till fel land, fängslats i tre år och misshandlats.

Bakom denna seger för anständigheten ligger hårt arbete av en advokat.

Tänk på det nästa gång ni får impulsen att göra tummen upp för regeringens funderingar på att sänka arvodena för "vissa rättsliga biträden".

I oktober 2010 skickade polisen Abbas Ofoghikouly till Irak i stället för Iran. Ett misstag som fick katastrofala följder: han greps så fort han landade i Bagdad och fängslades.

Att JO ett år senare riktade osedvanligt allvarlig kritik mot polisen i Gävle för detta klanteri var nog inte mycket till tröst i cellen. Ofoghikouly misshandlades och fick inte vård för sin diabetes.

När nu mannen återkom till Arlanda möttes han utöver släkt även av advokat Emma Persson.

Hon har ägnat sig åt ett oavlönat arbete som staten säkerligen helst hade sluppit, gjort anmälningar, skrivit debattartiklar, satt tryck på myndigheter, kämpat för att Ofoghikouly inte skulle falla i glömska.

Jag vågar hävda att utan Perssons slit så hade han inte varit tillbaka i Sverige igen.

En annan advokat som har gjort betydande insatser för svensk rättssäkerhet är Thomas Olsson.

Han lade ner ett oerhört jobb på Sture Bergwalls kamp för att frias från morden. Ett arbete som var förenat med betydande ekonomiska risker. Endast vid resning, som det sannerligen inte fanns garantier för, skulle Olsson få betalt.

Jag tror att de flesta sympatiserar med dessa juridiska hjälteinsatser, berättelser som skulle kunna omvandlas till rafflande Hollywood-filmer med lyckliga slut.

Erfarenheten har lärt mig att det är svårare att få folklig acceptans för att stjärnadvokater i dyra kostymer och tjusiga bilar ibland får flera miljoner i ersättning.

Ta bara Svea hovrätts beslut härom dagen: tio advokater och juridiska biträden får sammanlagt drygt 30 miljoner för sina insatser i det stora kokainmålet. Till råga på allt drygt fem miljoner mer än vad tingsrätten gick med på.

Möjligen är det undantagsrättegångar som denna som har fått Beatrice Ask att tillsätta en utredning som ska "överväga vilka åtgärder som kan vidtas och som kan få en kostnadsdämpande effekt på anslaget" till juristerna.

Detta politikerlingo betyder översatt till vanlig svenska att vissa brottslingar och brottsoffer inte ska få juridiskt stöd under rättegången.

Du behöver inte vara justitieråd i Högsta domstolen för att begripa att rättssäkerheten inte främjas av en sådan reform.

Till saken hör att föreställningen att advokater badar i pengar är en myt. Många av fallen är uselt betalda. Jag syftar på så kallade taxemål, processer där ersättningen grundar sig på tariffer och inte nedlagd arbetstid.

Inte heller de processer där advokaterna verkligen får betalt för sitt arbete är så lönsamma som det ser ut. Ersättning är inte samma sak som lön. Hyra för advokatkontor, telefonist, biträden, det är en hel del som ska betalas.

Men visst finns det stjärnor som tjänar mycket pengar. Och några få rättegångar där ersättningen far i väg.

Men betänk då att utredningen i kokainmålet har pågått sedan 2008.  Betänk även att en brottsmisstänkt har hela statens resurser emot sig och endast sin advokat vid sin sida.

Om vi vill ha rättvisa rättegångar så måste dessa advokater få komplettera åklagares och polisens arbete. Vilket i sin tur kostar.

Betänk framförallt att advokaternas arbete i målet har lett till att diverse tokigheter har uppdagats. Som till exempel grova rättegångsfel i tingsrätten och knarkbaroner i USA som har dömts för exakt samma brott som några av de åtalade i Stockholm har fällts för.

Det är naturligtvis inte de stora rättegångarna som Ask är ute efter. Men rättssäkerheten måste få kosta – vare sig notan är på tretusen eller trettio miljoner.

ARTIKELN HANDLAR OM