Rapport från den yttre rymden – där alla lever i sin egen värld

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Då och nu bryter jag ihop och gråter. Jag går till doktorn och får medicin, som man blir yr i huvudet av.

Doktorn föreslår att man ska läggas in ett tag för att få "förståelse och god vård".

Snart upptäcker man att stämningen inte är alldeles så vänlig som man kan tro vid mottagandet. Det är hårda bud från första dagen. Personalen är, med vissa undantag, irriterad och jäktad. Det talas om att man ska få två egna kontaktpersoner, varav den ena sällan syns till. Man regredierar till barnnivå och försöker vara en snäll och lydig flicka. Sen gäller det att vänja sig vid alla de ljud som sipprar ut från angränsande rum.

Som nyintagen bör man lära sig rutinerna. Vid måltiderna måste man skynda sig till matrummet, där portionerna är knappt tilltagna. Första krisen är att man inte får komma för sent till den tidiga frukosten (klockan 08.00).

Det kan vara nog så svårt, när man fortfarande har sömntabletter i kroppen. Men om man inte kommer i tid, så är det risk för att det är avdukat.

Vid middagen är det som till lunchen. Det gäller att komma i tid, så att det finns mat kvar.

Medicinutdelningen är litet nyckfull men håller sig ändå inom den tidsram som är just min.

Duschceremonin är äventyrlig, eftersom man aldrig vet vem det är som ska hjälpa mig, som är handikappad och har svårt att både stå och gå. Men ett är säkert, det måste gå undan, annars blir det inte roligt.

På rummen finns ringledning. Om man kommer till ett tillstånd som närmar sig paniken, trycker man på en knapp och någon besvärad personal frågar vad som står på. Tonläget är irriterat och förebrående (underförstått att vi har andra patienter, som är mycket sjukare än du och måste prioriteras).

Hela tiden känner man sig till besvär och tänker: Varför har jag ingen kniv, så att jag kan skära upp mig? Sen blir det så småningom kväll och då är det lämpligt att sätta sig i tv-rummet och försöka vara social, vilket inte är så enkelt som det låter. Vid ett tillfälle kom en vårdare och sa: Varför sitter du inte med de andra och pratar och umgås?

Jag sa: Jag tror inte att de här nittonåringarna har någon glädje av att jag tränger mig på.

Det råkade sig att denna kväll var de två bekvämaste sofforna ockuperade av unga tunna flickor, som kände varann redan tidigare, medan jag var gammal och nykommen och bara var bekant med någon av dem. Den välvillige vårdaren lyssnade inte på mig utan uppmuntrade mig att bara jag satte mig ner, skulle jag säkert komma med i samtalet.

Det var jag som vann. När jag kom in i rummet, reste sig alla flickor och lämnade lokalen.

Om jag träffade flickorna en och en i någon korridor, kunde vi tala med varandra, men nu var de tillsammans i sin egen värld. De utestängde inte mig av någon negativ anledning. Det var de äldre manliga sjukskötarna som hela tiden var irriterade till oförskämdhet och strödde sarkasmer omkring sig. De har en attityd som gör att man som gammal kvinna ständigt känner sig skyldig.

Man måste onekligen förvånas över att människor som arbetar med psykiskt störda inte har mer förståelse och tålamod.

Till min stora glädje besökte mig min privata psykiater ett antal gånger.

Jag kände då att jag fick mera människovärde. Sen fanns det också en grupp unga vårdare som var mycket vänliga och hjälpte mig på många sätt. De tog sig verkligen tid. Några av dem tillhör en annan kultur, där man har respekt för gamla.

Jodå, en gång träffade jag också en avdelningsläkare.Hela tiden känner man sig till besvär och tänker: Varför har jag ingen kniv, så att jag kan skära upp mig?

Kerstin Thorvall (kolumnister@aftonbladet.se)