De kan vinna Nobels fredspris

Foto: Markus Schreiber/TT
Spekulationerna kring fredspriset har i år mer handlat om att priset till Burmas ledare Aung San Suu Kyi bör återkallas.
KOLUMNISTER

Strax tillkännages vinnaren av Nobels fredspris. Fredspriset är alltid en av årets bästa snackisar, typ Melodifestivalen: Fel snubbe vann.

Årets favorit är The American Civil Liberties Union, en ideell do-gooder-organisation med en miljon medlemmar och en årsbudget om 900 miljoner kronor. Den driver juridiska processer och lobbar för samkönade äktenskap, minoriteters rätt, trosfrihet och mot dödsstraff. I början av året stoppade den president Trumps bannlysning av muslimska invandrare. Organisationen är ärlig, aktiv och framgångsrik. Därigenom ett gott val.

Tvåa är Påven Fransiscus. Hjärtevarm.

Trea är The White Helmets, de dödsföraktande syrier som skyddar civilbefolkning vid Assads och ryssars bombningar; 159 vita hjälmar har dödats under sitt frivilligarbete. Men ett alltför politiskt val innan konturerna för Syriens framtid klarnat.

Fyra i vadslagningsbolagens odds är Angela Merkel. Den tyska Bundeskanzlern har, moraliskt rakryggad i sin flyktingpolitik och praktiskt taget ensam, upprätthållit Europas heder.

Men spekulationerna kring fredspriset har i år mera handlat om ett fredspris som bör återkallas. Aung San Suu Kyi, den vackra, trådsmala, nu 72 år gamla opponenten till Burmas (Myanmars) generalsjunta med stor del av sitt liv i husarrest, inspirerade en hel värld att känna för det sargade landet i Ostasien. Hon vann priset 1991. Hon stod för mod och stil, trots och mänsklighet. Men genom sina generalers etniska rensning – inkluderande brända byar, nackskott, våldtäkt och tortyr – och sin högdragna, drottninglika okänslighet inför rohingyas flyktingtragedi (420 000 flyktingar in i grannlandet Bangladesh, som till skillnad från Sverige inte är ett rikt land) hörs röster: Stryk hennes namn på listan över fredspristagare.

Med en sliten klyscha: Glorian har hamnat på sniskan. Hennes 5 plus från 1991 reduceras till ett minus.

Nobels testamente säger att priset tilldelas dem som "hafva gjort menskligheten den största nytta" och "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser".

Det händer ibland att priset går till en ovärdig kandidat. Något stort och gott har hänt och känslorna rusar iväg. Eller en fråga ligger i tiden och juryns fem ledamöter, utsedda av norska Stortinget, håller fingret i luften.

Låt oss titta på de senaste 10 åren och se om glamouren falnat eller rent av vuxit.


2007 Al Gore, en misslyckad amerikansk politiker som opportunistiskt gett sig in i klimatpanikdebatten. Debatten ger resultat och hans betyg stiger.

2008 Martii Ahtisaari, en finländsk diplomat och sitt lands president på 90-talet. Han var FN:s chefsförhandlare i Kosovofrågan. Ahtisaari prisades och i historisk ljus är han fortfarande värd fyra plus.

2009 Barack Obama fick priset ”för skapandet av ett nytt klimat i internationell politik”. Den just tillträdde amerikanske presidenten avhånades – han hade ju inte hunnit med något alls. Men insatser kom och i jämförelse med Donald Trump är han värd tre plus.

2010 Liu Xiaobo, som dog tidigare i år, en litteraturvetare och känd regimkritiker i Kina. Han fick priset för lång kamp för mänskliga rättigheter. Bra val då och ännu bättre nu, när Kina förvärrats som polisstat.

2011 Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee, två svarta kvinnor från Liberia, och Tawakkul Karman, en jemenit, fick priset för sin ”icke-våldskamp för kvinnors säkerhet och deras rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete”. De var maktkvinnor i sina egna miljöer och använde sina positioner väl.

2012 EU, en union, fick priset ”för att i över 60 år ha bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa”. Det känns avslaget, när pristagaren inte har ett ansikte. Måttlig entusiasm. Men när EU kämpat sig genom problem, hanterar Brexit och med Merkel och Macron vid styret känns priset klokt.

2013 var också ansiktslöst: priset gick till Organisationen för förbud mot kemiska vapen. Med Syrienkriget vet vi hur man inte når resultat.

2014 fick Malala Yousafzai och Kailash Satyarthi priset. Decenniets bästa val. Malala är den pakistanska tonårsflicka som överfölls med syra för sin kamp för unga människors rätt till utbildning. Martyr och förebild.

2015 fick Tunisiens nationella dialogkvartett priset för att hjälpt sitt land att bygga en pluralistisk demokrati. Demokratin håller och är den arabiska vårens enda ljuspunkt.

2016 gick priset till Colombias president Santos för hans ”beslutsamma ansträngning att skapa fred i sitt land”. Men var gerillan efter 50 års krig att lita på? Ja, freden står fast.

Summa summarum: Juryn i Oslo gör ett bra jobb.


Jag läser just nu

… en dokumentärroman, Jonas Bonniers ”Helikopterrånet”, som får mig att säga: Grabben var kanske en usel dirre. Men skriva kan han om än på banalitetens rand. Spännande på riktigt och inblick i ett Sverige som vi vet så litet om.

Strax olivskörd

… här i Sydfrankrike. Jag berättade för ett barnbarn att olivträden är gamla, ibland tusen år. Ungen googlade och kom med uppgiften, att världens äldsta träd finns vid Fulufjället i Dalarna. Forskare vid Umeå universitet säger att ”Old Tjikko”, en gran, har rötter som är 9 550 år gamla.

Vellinge

… utanför Malmö klassas år efter år som en toppkommun i tidningen Fokus ranking. Med sitt tiggeriförbud ska den klassas som ledande i hjärtlöshet och nyfascism.