Besök 1700-talet – hos amishfolket

Publicerad:
Uppdaterad:

Turister är välkomna – om de betalar

1 av 5 | Foto: PONTUS HÖÖK
Hos Jonathan Fisher kan man åka häst- med vagn-turer, eller amish buggy rides som de också kallas. I USA finns det i dag cira 100 000 amish.

Visst finns det tidsmaskiner. Ibland räcker det med en vanlig bussresa i USA.

Tre och en halv timme från New York, i -Lancaster County, lever amishfolket som på 1700-talet – utan elektricitet, bilar och datorer.

Klockan åtta på lördagsmorgonen skakar bussens luftkonditionering igång och bussvärden Anthony Pinkard, 60, sträcker sig efter mikrofonen.

– Hur många av er har gjort den här resan förr? säger Anthony medan Empire State Building sakta försvinner i bakgrunden.

Mer än halva bussen sträcker ivrigt upp händerna.

– Då vet ni vad som är bäst med den här resan, eller hur?

– Maten! ropar veteranerna.

Fotografen och jag tittar förvånat på varandra och undrar om vi hamnat på en matresa. Men när jublet lagt sig börjar Anthony gå igenom dagens program, och vi pustar ut.

”Penn Dutch Amish Adventure”, är en av bussbolaget Biss Tours mest populära paketresor. Dagsturen går till Lancaster County i Pennsylvania – i folkmun kallat ”Amish land”. Amishfolket blev känt för stora delar av världen i och med Hollywood filmen ”Vittne till mord” (1985), med Harrison Ford i huvudrollen. På grund av sin tro använder inte amish moderniteter som elektricitet eller bilar. I stället lever de mest som folk gjorde för ungefär 300 år sedan. Deras kultur och livsstil har gjort dem till en turistattraktion. Varje år besöker 7 miljoner turister området.

Utanför bussfönstret rullar ett öppet åkerlandskap med prydligt vita bondgårdar förbi i snigelfart. ”Det är något annorlunda med utsikten tänker jag”, när jag tittar ut. Först kommer jag inte på vad. Sen ser jag att det inte finns några el-stolpar eller kraftledningar på åkrarna och mellan husen. Jag och fotografen Pontus börjar prata om att det är lustigt hur avsaknaden av lite elledningar kan få det att se så pittoreskt ut. Då inträffar dagens första ”nära-amish-upplevelse”. Jag, som alla andra i bussen, trycker mig mot fönsterrutan för att se mannen som går på vägrenen. Han har mörka byxor, ljusblå skjorta, svarta skor, stråhatt, hängslen och ett långt skägg. En amish! Folk tar bilder. Med fälten i bakgrunden känns scenen tagen från tv-serien ”Lilla huset på prärien”. För en kort stund kändes det som om jag tittade rakt in i historien, flera hundra år tillbaka i tiden. En häftig känsla. Sen skäms jag. För det är ingen tvekan om att det råder safarikänsla i bussen. Men i stället för djur studerar vi det sällsynta släktet amish.

Under dagen ska vi besöka två amish-gårdar och två marknader. Men första punkten på schemat är restaurangen ”Good’N’Plenty”.

– Ät inte för mycket nu. Ni ska orka med fem stycken efterrätter också, säger servitrisen när hon sätter ner skinkfärslimpan framför oss.

Vi är tolv personer kring långbordet som börjar skicka runt uppläggningsfaten med friterad kyckling, smördränkta nudlar, stek, torkad majs, potatismos och bönmixar. Good’N’Plentys ägare, Glenn Lapp, berättar att det inte är maten i sig som är amish.

– De äter i stort sett samma mat som vem som helst. Men det är amish att äta hela familjen tillsammans, inga vanliga amerikanska -familjer gör det längre, säger han.

Carol Geluca, 58, och Ruth Lettieri, 51, från Queens är mina bordsgrannar.

– Restaurangen ser precis ut som den gjorde när vi var här för 15 år sedan. Det ska bli spännande att se om maten fortfarande är lika god, säger Ruth Lettieri och tar en slev äppelmos till steken.

Första gången Ruth och Carol var i ”amish land” åkte de bil. Bussresan tycker de har flera fördelar.

– Man har en guide och man riskerar inte att åka vilse på de små landsvägarna, säger Carol som tycker att priset på resan, cirka 500 kronor, är ett fynd.

Fem efterrätter senare: vanilj- och chokladglass, söt rispudding, äppelpaj och Shoo Fly Pie (paj gjord på farinsocker och mörk sirap) är det dags att dra -vida--re.

– Ser ni skjulet som ser ut som ett utedass? frågar Greg Barg, 40, som klivit på bussen och är vår amishguide.

– Det är telefonbodar. Som amish får man inte ha telefon inomhus eftersom det anses för bekvämt och störa husfriden. För att komma runt det har många byggt bodar en bit från huset där de har telefonen, säger Greg.

Greg är uppvuxen i Lancaster County och hade bara amishvänner när han växte upp, men är inte amish själv. På vägen till vårt första stopp får vi bland annat lära oss att sammanhållningen är grund-pelaren i amishkulturen. Amish har inga kyrkor, men håller gudstjänst hemma hos någon i församlingen varannan söndag. Man följer en turlista och en församling består av ungefär 70 till 80 personer. De ”kyrkfria” söndagarna åker man och hälsar på släkt.

Vi rullar in på stallbacken på en gård där amishen Jonathan Fisher erbjuder häst med vagn-turer, så kallade amish buggy ride, för 35 kronor per person. Amishreligionen förbjuder egentligen sina ut-övare att ställa upp på bild men Jonathan säger att det går bra. Herr Glick, som äger gården, vill inte vara med på bild men berättar att han sedan två år låter turister komma hit för att handla trä-hantverk, hemgjorde trädgårdsmöbler, lapptäcken, hembakat bröd och kakor.

– Så länge de spenderar pengar är de välkomna, säger herr Glick.

En bit bort finns en skylt med texten ”Vänligen mata djuren”. Bredvid den, en gammal tuggummiautomat som för

2 kronor spottar ur foder som gårdsgeten älskar. Fru Glick driver gårdens brödbod. Alla dagar utom söndagar bakar hon och barnen bröd och kakor. Chocolate chip är sorten som säljer mest.

– Det är inte pengarna i sig som vi skyr. Det är hur och på vad man spenderar dem, säger fru Glick som gärna köper dyra tyger med bra kvalitet till familjens kläder.

Man har även blivit tvungna att se mellan fingrarna vad gäller moderniteter för att hålla turisterna glada.

– Vi har en elgenerator till glassmaskinen, säger fru Glick.

Efter tjugofem minuter tutar bussen, och ombord forstätter Greg berätta om amishkulturen. Över prasslet från grannens matpaket lyckas jag uppfatta att amishkvinnorna fortfarande ofta går barfota, att männen inte har blixtlås i sina byxor och att sju till elva barn är normalt för en familj.

Elis Farm är nästa stopp. På gårdsplan-en säljs vindsnurror, syltburkar och torkade blommor. Luz Machuch, som gör bussturen för tredje gången, tittar fascinerat på hantverket.

– De är så kreativa, säger Luz Machuch och visar upp en likadan träskola i miniatyr som hon köpte på sin förra resa.

– Jag älskar att komma ut till landsbygd-en och rofylldheten. New York är galet.

– Visst är det ett högt tempo på turen. Men det är ju för att de vill att man ska hinna se så mycket som möjligt, säger Luz innan hon kliver på bussen på väg till nästa stopp som är en bondemarknad.

För mitt inre ser jag en utomhusmarknad där traktens grödor säljs i trevliga små stånd. Men ”Bird-in Hand – Farmers Market” är inomhus, ligger bredvid en outletaffär för kläder och här säljs kinesiska örter och kitschiga pastelltavlor med romantiserade amishmotiv. Jag köper dagsgammalt kaffebröd till halva priset i ren protest och hoppas att sista stoppet, ”Kitchen Kettle Village”, blir bättre. Men det visar sig vara en Disneyliknande liten köpstad med små bodar som säljer souvenirer, smycken, keramik, väskor och popcorn. Det enda som känns amish här är ”Lapp Valley Farms Ice Cream” där flickorna arbetar i traditionella amishkläder. Men glassen, som ska vara hemgjord, är inte god och jag undrar tyst för mig själv om amishklänningarna och hättorna är ett försäljningstrick.

Carol Geluca och Ruth Lettieri, mina bordsgrannar från restaurangen, sitter utpumpade och nersjunkna i sina säten när bussen börjar rulla hemåt klockan fem på eftermiddagen.

– Jag har handlat en kudde som går att veckla ut till ett lapptäcke för 35 dollar (ca 250 kronor), säger Ruth.

De enas om Lancaster County var bättre för 15 år sedan.

– Då fick vi till och med gå in i ett hem. Jag hade velat se mer av amishkulturen, säger Ruth .

– Men vi kom oss i alla fall ut för en dag, säger Carol samtidigt som vi kör förbi en liten amishflicka som säljer hemmagjord sylt och saft vid vägkanten.

Visst är det bekvämt att åka buss, men den stannar inte alltid där man själv vill.

Fakta/Amishkultur

Robert Andersson (resa@aftonbladet.se)

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN