Klas Lestander är död – här är sista intervjun: ’Ring till Sankte Per’
Publicerad 2023-01-13
Klas Lestander är död.
Men för två år sedan intervjuade Sportbladets Kristoffer Bergström Sveriges första OS-guldmedaljör i skidskytte i en text som aldrig tidigare publicerats online. En text om OS, tjädrar och döden.
– Du får slå numret till Sankte Per. Han kopplar dig, sa Klas när hans hundraårsdag kom på tal.
Klas var åtta år och för liten för att lämnas ensam med mausern.
Det var 30-talets sista månader och nere i Europa klev Tyskland in i Polen, men av det begynnande kriget märktes föga i skogarna söder om Arjeplog. Pojken Klas hade sin hund. Han hade sjön Storavan och vidderna däromkring.
Nä, mausern var för vuxna, men Klas föräldrar lät honom ha ett mindre jaktvapen. Det kom väl till pass en dag, på en av dessa skogsturer, när hunden skällde och markerade mot en tall.
Däruppe satt en tjäder. Åttaåringen tittade upp, la an, siktade och sköt den.
82 år senare minns Klas Lestander detaljerna med fotografisk skärpa.
– Det var min första tjädertupp. Jag lyckades få ner honom med mitt första skott. Salongsgeväret hade kaliber .22 tum, samma som de har i skidskytte i dag, så det är inte mycket fjutt i. Då måste pricka skottet bra för att fågeln ska falla.
Fick du ha gevär för mamma och pappa?
– Jodå. Men det var en överraskning att jag fick tjädertuppen.
Vad gjorde du med den?
– Vi tog hem den, slaktade den och la den i fars och mors gryta. Det var inte den sista. Bara man är i skogen och övar blir man bra, så det var till slut inte svårt att få med sig en fågel hem. Det fanns gott om tjäderstek när jag växte upp.
29 år yngre historia
Vi tar intervjun på telefon, trots att Klas fått båda sina doser vaccin. Han är en pigg 90-åring som gärna rör sig bland folk, men häromsistens föll han från skotern och bröt ett revben, en smärta som förvärrades av att han skrapade bilen utan att kroppen läkt färdigt.
Lägenheten ligger på Drottninggatan i centrala Arjeplog. Går han ner på trottoaren, viker av mot vattnet och passerar mataffären så kommer han snart till Guld-Klas Torg, som uppkallats efter honom.
På platsen ståtar Silvermuseet och där förvaras en svensk idrottsklenod.
– Jag skulle först ha kvar min olympiska guldmedalj, men tänkte att det kunde komma bort. Så jag skänkte det till Silvermuseet. Nu är det bara att ringa på och fråga om Guld-Klas medalj så ska de visa dig den, säger han.
Hur är det att ha sitt eget torg?
– Jodå. Det var kommunens vilja och jag hade inget emot det, inte.
Gubben Lestander fyllde alltså 90 härom veckan. Men historien om Guld-Klas är 29 år yngre.
1960 befann sig småbrukarsonen i Squaw Valley i Kalifornien, USA, för att delta i historiens första olympiska skidskyttetävling. På för-OS hade han blivit trea, så hoppet levde, men Alexander Privalov var favorit.
Ryssarna kom till tävlingarna med tv-kameror, kortvågsradio och egen tidtagning utmed banan. Privalov var en betydligt starkare skidåkare än Lestander, som till vardags var byggnadsarbetare och i unga år hade råkat ut för en arbetsplatsolycka, så med jämbördigt skytte skulle det vara tal om utklassning.
Kommer fortfarande autografbrev
Lestander och Privalov sköt fullt på de tre första stationerna. Den fjärde låg på hög höjd där luften var tunn. Ryssen darrade, bommade tre och fick sex minuters tillägg. Svensken andades lugnt, riktade mausern rakt fram och satte alla fem skott. Guldet var hans.
– Det gäller att bemästra spänningen och skruva för vinden. Jag lyckades med det. När det var prisutdelning spelade de ”Du gamla, du fria” och det var en upplevelse som måste upplevas för att du ska förstå. Jag fick telegram från kungen och många kända människor gratulerade att jag blivit olympisk mästare. Prins Bertil ringde. Det var festligt.
Hur var hemkomsten?
– De hade bokat Stora hotellet. Vi fick middag där och kommunledningen var på plats. Det var väldigt festligt.
Hur ofta påminns du i dag om din bragd?
– Det kom ett brev tidigare i veckan. De ville ha autografer. Det kommer med jämna mellanrum och jag önskar att alla som vill ha en bild också ska få en.
Efter triumfen la Klas Lestander snart ner den aktiva karriären, knappt 30 år fyllda. Han tjänade inga pengar på skidskyttet utöver några sponsorkronor från Sundins, alltså samma skidmärke som Sixten Jernberg körde på.
De kommande decennierna drev han byggfirman med sin bror.
– Jag hade gott renommé bland byggnadsarbetarna och var med och byggde hyreshusen på Drottninggatan. De står kvar och är bebodda, säger han.
Har du hållit i jakten?
– Jo då. Jag har skjutit över hundra älgar, jag har skjutit järv, lodjur och björn. Jag har hudarna på väggen i lillhuset.
”Slå numret till Sankte Per”
Efter 1960 har Sverige bara tagit tre individuella OS-guld i skidskytte: Anna Carin Zidek 2006, Björn Ferry 2010 och Hanna Öberg 2018. Det som särskiljer Klas Lestander från resten är att han i princip saknar andra meriter från sin sport, utöver ett stafettbrons på inofficiella VM 1961.
Arjeplogs stolthet har bara tagit ett SM-guld och det var i fiske vid 68 års ålder.
– Jag kvalade in nere i Karlshamn och vi var 103 fiskebåtar som tävlade om SM-titeln. Jag fick pris för den största havsöringen.
Om du hade missat ett skott för 61 år sedan skulle du inte haft något torg i dag. Inga autografbrev skulle komma. Hur svindlande är det?
– Det är tjusningen. En skjuter fullt och en bommar. Nu kör de många tävlingar på ett mästerskap, men jag hade en chans. Jag var i elden. Det hade känts för jävligt att missa.
Dagens stjärnor är miljonärer. Hur ser du på det?
– Det är roligt att de får betalt för sitt arbete. Det är ett arbete som går ut över de vanliga. Du är aldrig ledig. Det är mycket spännande att titta på dem, speciellt i stafetten. Och jag har fått följa med på en utlandsresa till Österrike med landslaget, så jag blir väl omhändertagen.
Ditt minne hedras?
– Jojo, ska inte klaga.
Hur firade du 90-årsdagen?
– Med absolut ingenting. Jag hade redan ätit smörgåstårta. Jag önskar bara att mina kamrater får en god fortsättning.
Du har gjort något stort. Jag hoppas det är okej att jag ringer igen om tio år och grattar till hundra.
– Ja, men då får du slå numret till Sankte Per. Han kopplar dig.
Sluta, du låter pigg.
– Ja, jag hör bra och går själv. Klart man kan ha det sämre. Men vi tar en dag i sänder.
Tänk på den där pojken i skogen. Tänk att han blev bäst i världen.
– Ja, men jag tränade varje dag på att skjuta. Det är stor spänning när du skjuter en tjäder. Men den som blir nervös på sista stationen i ett lopp har fortfarande kvar att kunna skjuta en tjädertupp. Det hänger bara på nerverna.
Så det är ditt råd till dagens skidskyttar: lär dig först att skjuta en tjäder. Sedan är sista ståskyttet på OS en baggis?
– Ja. Det är väl så. Det var så jag lärde mig.
Fotnot: Intervjun gjordes våren 2021, inför Klas 90-årsdag. Det makalösa porträttet är taget av sonen, fotokonstnären Dan Lestander, i Klas lillstuga. I bakgrunden syns bland annat päls från lodjur som Klas skjutit.
