Wennerholm: En tillfällig paus i krisen – HV måste fortsätta vinna

HV 71 vinner äntligen en ishockeymatch.

Gustaf Wesslau spelar som vi är vana att se honom.

Men är krisen över?

Nej, långt därifrån.

Jag kan naturligtvis förstå lättnaden i Jönköping en dag som denna.

Och jag kan se Johan Davidssons comeback som en stor skillnad, även om det bara handlade om att han stod i båset för första gången den här säsongen. Men där borde han stått redan från början av säsongen och jag förstår inte varför det dröjde så länge. Nu bidrog det säkert till att det blev en tillfällig bättring för en döende patient.

Det finns inget värre för en storklubb än att vara sist i tabellen, ifrågasatta och beskjutna från alla håll.

Men HV har satt sig i ett läge där det inte räcker med en seger för att lösa krisen.

Trots de tre poängen ligger de fortfarande sist i tabellen och trots de tre poängen är det fortfarande fem poäng upp till en plats ovanför kvalstrecket.

För HV 71 räcker det inte med att vinna en match. De måste vinna tre, fyra matcher i sträck för att molnen ska lätta och himlen bli blå även ovanför Kinnarps Arena.

Nu väntar en bortamatch mot Färjestad i nästa omgång, en match som är en ren jumbofinal mellan svensk hockeys två jättar på 2000-talet. Och efter det tar HV emot regerande mästarna Skellefteå hemma. Två förluster där och ingen kommer att minnas den här segern.

Men jag gillar desperationen som rapporterna från Jönköping talar om, även om de två första målen kom efter två riktiga indianare från Linköpings Mattias Bäckman och Chad Kolarik.

Nu ingår misstag i spelet och det lag som minimerar misstagen brukar oftast också vinna matchen.

Hårt arbete krävs i varje match

Nu gjorde HV 71 det och dessutom gick Gustaf Wesslau att känna igen i målet igen.

Men det är ändå bara en tillfällig andhämtningspaus och ett par dagars lugn och ro innan nästa match. Som också måste vinnas.

Nej, största risken är att HV på något sätt blåser faran över efter den här framgången. Att alla känner att det vänt och glömmer bort det hårda arbete som krävs i varje match i den liga vi numera kallar SHL.

Svag publiksiffra – trots derby

Det ställer enorma krav både på spelare och ledare.

Historiskt sett är det väldigt svårt att resa sig från den start som HV 71 haft i årets serie.

Det har redan skadat det starka småländska varumärket och det var ”bara” 6 133 på plats i Kinnarps Arena i går – trots ett E4-derby mot Linköping.

Det är en oerhört svag siffra för att vara Jönköping och en av de sämsta sedan arenan byggdes ut. Men det var ändå en natt där Ulf Dahlén kunde sova någorlunda tryggt och Gustaf Wesslau somnade med ett nytt självförtroende.

Det var kanske det viktigaste med den här segern.

I fjol tippade jag att Linus Klasen skulle vinna SHL:s skytteliga, men var ett år för tidigt ute som det verkar.

Jag har följt Linus i stockholmshockeyn sedan han var 14-15 år, tv-puckare och redan då en extrem talang i Huddinges pojk- och juniorlag.

Han gjorde saker med en puck redan som 14-åring som ingen annan var i närheten av.

Jag var förvånad att han valde Luleå när han lämnade hockey-Sveriges genom tiderna fetaste kontrakt i Malmö, men förstod samtidigt att det var Linus räddning.

Salo har fingertoppskänsla

Ett riktigt klokt beslut som jag tror kommer att avgöra hela hans framtid.

Det är ingen hemlighet att Linus aldrig varit särskilt träningsvillig eller känd som någon stor lagspelare. I det hänseendet var Luleå det perfekta äktenskapet för honom.

I går gjorde han fem poäng mot AIK och var inblandad i alla målen när Luleå vann med 5–2.

Han la sig i bakhasorna på Pär Arlbrandt i poängtoppen och är nu bara tre poäng bakom Linköpingsspelaren.

Och äntligen ser han ut att få bevisa sin storhet. Även för sig själv.

Mest imponerande var ändå Leksands 4–1 mot Örebro.

Jag har aldrig trott på Tommy Salos lagbygge och trodde att han underskattat SHL när han i stort sett behöll samma lag som gick upp i våras.

Nu har Oscar Alsenfelt varit suverän i målet och nyförvärvet från Färjestad Mikael Johansson har hållit sig skadefri längre än på flera år.

Men jag beundrar Salos fingertoppskänsla och tränaren Andreas Appelgrens kolugna sätt att leda laget.

Och vad har hänt med Örebro?

Tre raka förluster nu och första riktiga svackan under säsongen.

Följ ämnen i artikeln