Wennerholm: Frågetecknen är många – och nu krävs det svar

Mats Wennerholm

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-03-05

Skenäktenskap, köpta svenska guld och skatteflykt.

Anklagelserna har varit många sedan Abeba Aregawi blev svensk medborgare den 28 juni 2012.

Bara ett halvår senare var hon utskriven ur Sverige och tillbaka i Etiopien.

Och ytterligare ett halvår senare skild från sin man Henok Weldegebriel.

Självklart väcker det frågor.

Speciellt som både Abeba Aregawi och Henok fortsatte att framträda som ett lyckligt gift par under hela sommaren.

Jag uppfattade dem som några som slog tillbaka mot alla misstankar och rykten om skenäktenskap som florerat i friidrottsvärlden så länge. Den påtvingade kyssen efter VM-guldet i Moskva kändes i och för sig inte äkta, men förklarades med att man inte kysser varandra offentligt i Etiopien.

I den stunden, där på de firande svenskarnas hotell i Moskva och med ordföranden Thomas Riste i spetsen, hade klockan sedan länge passerat midnatt och det hade just blivit den 16 augusti.

Då hade de två varit skilda i tre månader. Sånär som på en dag.

Så varför ljuga?

Varför spela ett spel?

Och varför en dryg månad senare träda fram i Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter för att ännu en gång försöka ta död på alla rykten om skenäktenskap och visa upp sin ”lycka”?

Då hade skilsmässan hunnit bli drygt fyra månader.

Satt igång en störtflod

Nej, jag förstår inte det här skådespelet.

Alla lögner.

Jag lärde mig tidigt att folk som ljuger ­oftast har något att dölja.

Vad har Abeba Aregawi i så fall att dölja?

Eller är allt fortfarande ett missförstånd som beror på samma språkproblem som vår reporter Erik Karlsson möttes av där på flygplatsen i Gdansk i går kväll?

Som ni ser har det redan blivit fler frågetecken än jag brukar använda på ett helt år i den här krönikan.

Nu krävs det svar.

Nu har hon satt sig i en situation där alla tvivlare inte bara fått vatten på sina kvarnar. Det är en störtflod som rinner.

Abeba Aregawi blev svensk medborgare av ett övervägande skäl. Att hon var gift med en svensk medborgare och delvis för att hon var en världsstjärna i friidrott.

Aregawi var en stor stjärna även i sitt hemland och hon tjänade redan miljoner på sitt friidrottande. Bara förra säsongen sprang hon hem uppskattningsvis två miljoner svenska kronor och då väljer jag att ligga lågt i min värdering. Det kan vara betydligt mer.

Och både SOK och Svenska fri­idrottsförbundet gjorde allt för att medborgarskapet skulle drivas igenom i tid till OS i London förra sommaren.

Det var inte den vanliga ­utdragna processen. De kände lukten av guld.

Men det snopna svaret blev att Aregawi valde att springa för Etiopien där i London, där hon gjorde ett uselt lopp rent taktiskt, snubblade och blev besviken femma.

Sedan dess har hon sprungit hem ett EM-guld inomhus i Göteborg och ett VM-guld utomhus i Moskva till Sverige.

Det lär bli ett guld till i inomhus-VM i polska Sopot i helgen och ett ännu enklare i sommarens EM i Zürich.

Men hur ”svenska” är de gulden?

I kritikernas ögon är de värda ungefär ­lika mycket som oljelandet Qatars alla guld, som byggde på import och snabba medborgarskap till afrikanska löpar­stjärnor.

En taktik som fick Internationella friidrottsförbundet (IAAF) att skriva om reglerna för att hindra den typen av övergångar. Jag tror inte Sverige spelar i den divisionen, men visst var det många högt uppsatta svenska idrottspampar som föll pladask för möjligheten att ro hem ett OS-guld i London.

Ingen nämnd, ingen glömd.

Nej, Abeba Aregawi har inte stärkt sina ­aktier efter den här affären och hennes svenske manager Keith Karlsson har fått ett hopplöst uppdrag att sälja in henne till eventuella sponsorer. Han hade inte heller en aning om att Aregawi varit skild sedan nästan ett år tillbaka.

Nu är hon inte så beroende av det, eftersom hon redan är mångmiljonärska och bor i ett land där skatten lär vara i klass med ­Monacos.

Och jag undrar vad Hammarby friidrotts medlemmar tycker om att gamla ”Bajen” ­betalar samma Aregawi ett sexsiffrigt belopp – det talas om cirka 200 000 kronor om året – för att hon ska representera klubben i Sverige. Men ännu har hon inte ställt upp i klubbens färger i ett enda SM sedan hon slog ­igenom.

Nej, Aregawis väg mot triumfen har blivit solkigare än de flesta trodde när hon hämtade ut sitt svenska pass.

Och vad ligger i alla uppgifter att hon ­redan var gift hemma i Etiopien innan hon kom hit och gifte sig med Henok? Jag har hört det från så många initierade och av varandra oberoende källor att det nästan blivit en sanning.

Nej, frågorna hopar sig.

Nu måste Aregawi och Henok komma med svaren när hon sprungit hem sitt tredje mästerskapsguld till Sverige i polska Sopot.

Det går inte att gömma sig bakom någon språkbarriär längre.

Många drar paralleller till Ludmila Engquist, men det var en helt annan sak.

Hon kom hit, gifte sig med Johan Engquist och bosatte sig permanent i Sverige. Hon lärde sig språket och hon och Johan är fortfarande gifta så vitt jag vet. Ludmila var också en färdig världsstjärna och vinstmaskin, men valde att skatta i Sverige och bosätta sig här permanent.

Och hon bor fortfarande kvar.

I hennes fall var det andra omständigheter som solkade karriären och numera har hon valt att gå under jorden.

Men jag måste erkänna att jag fortfarande saknar henne ibland.