"Jag tar hjälp - av Bradbury"

Kristoffer Bergström

Kroko testar: short track

Malmö.

2002 kraschade fyra finalister i en kaotisk hög och lät en chockad australiensare vinna OS-guld.

2010 försöker en vinglig svensk upprepa historien, men lyckas med fel del.

Han kraschar på egen hand i en kaotisk hög.

Det är en krater vid mittcirkeln.

Mitt knä är blött, det gör lite ont. Nyss kändes luften i Malmö isstadion kylig men med magen mot isen flödar blodet varmt genom ådrorna. Jag hann åka i fyra minuter innan jag slog i tåspetsen och föll.

Short track är en av Sveriges minsta sporter och jag är en av Sveriges största pajasar när jag försöker få till överstegen. Min lärare Ranya Ezzi, 25, är bäst i landet men ratades från OS i sista sållningen. Nu åker hon baklänges och håller mig i händerna i en scen som kunde varit filmgullig om det inte vore för groparna jag sparkar upp. Eller att jag bär en rosa kroppsstrumpa som fukten gjort så genomskinlig att leverfläckarna syns.

Skridskorna liknar inte de man har i hockey. De är gjutna efter åkarens fot och kostar tiotusen kronor paret. Skenan är längre och böjd både i kurvans riktning och så att den är högre under foten. Den är fäst långt ut till vänster på skon så att man inte skrapar sidan i isen när man lutar sig. Men ärligt talat: det är inte mitt största problem.

Om tio minuter ska jag möta fem svenska toppåkare från Malmöklubben Skrinnaren. Ranya är en av dem, trefaldige olympiern Martin Johansson en annan, och tävlingsmänniskan i mig är mittemellan peppad och gråtfärdig.

Jag behöver hjälp, men vem i hela världen är mest passande som coach? Hm...

Hej Steven Bradbury, har du tid?

– Ja, mate, prata på.

Ditt OS-guld i Salt Lake City är legendariskt i Sverige. Vår bild är att du var världens mest lyckosamma nybörjare som gled vidare från kvarten för att alla ramlade, sedan samma sak i semin och i finalen. Hur väl stämmer det?

– Alltså, jag var definitivt ingen nybörjare, jag gjorde mitt fjärde OS och vann brons i stafetten åtta år tidigare. 2002 var jag inte favorit – nej, inte topp-fem i världen – men fortfarande bland toppåkarna. Så jag kan relatera till turfaktorn, men det är inte bara tur att nå en OS-final.

Men du vann trots att du låg efter i tre raka lopp. Hur mycket var taktik och hur mycket var rent flyt?

– Det var definitivt taktik inblandat. När jag kom till semi trodde jag mig inte vara lika bra som de andra i loppet, så enda hoppet var att hålla mig undan och hoppas på misstag. Men valet var dåligt för jag var stark och försökte gå förbi alla utan att lyckas. Då, i sista kurvan, föll tre åkare och jag kom tvåa efter en japan... som diskades så att jag vann.

Och i finalen?

– Glöm inte att jag var tjugoåtta och klart äldst. Fyra lopp inom ett par timmar skulle bli för mycket så jag hade ingen chans utan taktik. De andra var inte intresserade av att komma tvåa så jag hoppades att någon kunde göra ett misstag så jag kunde snika ett brons... och så ramlar alla. Jag visste inte om jag skulle höja armarna när jag gick i mål, men jag tror att mitt ansikte sa allt.

Hur reagerade de andra i loppet?

– Det var en svår situation för mig, först visste jag inte om jag kunde acceptera guldet. Jag ville inte föra fram loppet som samtalsämne till de andra, det kändes pinsamt. Men silvermedaljören och bronsmedaljören gratulerade mig, så det var en lättnad, och kinesen och koreanen hade kanske gjort samma sak, men de kunde inte engelska.

Det var Australiens första vinter-OS-guld. Hur hanterade folket där hemma segern?

– Det var totalt översvallande. När jag gick ur planet i Sydney brukar jag svänga höger men nu kunde jag bara se kameror och fotografer. Jag tänkte "det måste vara en kändis på planet... vänta, det är ju jag!". Ibland tvingades jag bära hatt och solglasögon för att folk inte skulle känna igen mig.

Du verkar kunna det här. Jag ska utmana din forna rival Martin Johansson och Ranya Ezzi och behöver din coachning. Hur ska jag göra?

– Du... du kan kanske tackla dem. Eller bara åka fort.

Ska jag köra defensivt?

– Ja, det är en bra idé! Håll dig bakom. Det kan bli en ny klassiker.

Hjälp av förbundskaptenen

Förbundskaptenen Linda Liljedahl hjälper till vid starten, men hjärnan processar bara Bradburys ord. "Måste tackla Martin, måste tackla Martin". I benen är jag Papphammar, i skallen Terminator.

Och så kör vi.

Teoretiskt låter det enkelt att knuffa sig före kortisarna, men teoretiskt vore det inte svårt att sluka svärd eller örfila kungen heller. I verkligheten tar jag ett skär och ser sedan fem rumpor i tajts, de är redan framme vid kurvan. Jag är adrenalinstinn och glömmer överstegen eller hur djupt man ska huka. Framme vid andra kurvan dånar ett X2000 förbi. Vid tredje tycker jag att tekniken sitter och minns att Ranya Ezzi sa att farten höjs om man inte tar i handen. Men sw-w-woom så blåser turborumporna om mig igen.

Jag ramlar inte men är heller aldrig nära femteplatsen under de 500 meterna. Jag är missnöjd över mina fega kurvor och tror att jag skulle slipa tiden med tio sekunder om jag fick en ny chans. Ja, jag är nog rätt lovande egentligen.

Det tycker inte loppets tvåa, Martin Johansson.

– När du skriver finns rättstavningsprogram, men nåt sånt har vi inte här. Därför ska jag vara rak: du borde satsa på nåt annat.

Expertens råd :

Martin är en stor kille, men du måste attackera honom vid start för att ha en chans. Var alert på startlinjen, ryck fram och tackla honom. Annars är ditt enda hopp att ligga i bakhasorna och hoppas på ett misstag.

Steven Bradbury, OS-guldmedaljör 2002

Läkarens råd :

Det finns två saker som framför allt är risken för dig: om du lyckas haka på de andra är det stor fara för skärsår eftersom du kommer att ha svårt att hålla balansen när det blir tätt. Det andra är skrapsår om du ligger sist och faller i kurvorna. Risken är väldigt liten att du får en allvarlig skada, men är du med där framme blir det lätt en kollision som kan ta illa.

Sten Björnum, idrottsläkare och ortoped

Mammas råd:

Det är förvånande att du gör det här, Kristoffer, du har ju allt att förlora. Den enda gången du fick skolka från skolan var när ni hade skridskor, så varför ska du på det nu? Jag skäms inte om du sjukanmäler dig från jobbet den här dagen.

Anna-Carin Bergström