Den ödsliga hockeyligan

Mats Wennerholm: SHL är ett jämnt drama – men det känns ensamt på läktaren

TOMMA STOLAR Ingen av de tre SHL-matcherna nådde över 5 000 åskådare. En tydlig trend på att snittet kan bli lägre än förra säsongen.

SHL har börjat jämnare och mer dramatiskt än på många år.

Det har smällt och det har skrällt som när Växjö slog Skellefteå med 4–2 i går.

Men var finns publiken?

Jag börjar nästan känna mig ensam där på läktaren.

Det har bara hunnit spelas sju omgångar den här säsongen, men det har redan satts flera bottenrekord i SHL-arenorna.

Trots dramatik på isen och trots en rekordjämn öppning av serien.

I går var det Färjestad som satte nytt bottenrekord i Löfbergs Arena med bara 4 426 på plats på matchen mot AIK.

Jag själv var i Vida arena och det var inget vidare drag där heller.

Massor av tomma stolar och publiksiffran 4 394 är en av de sämsta sedan Växjö tog klivet upp. Det var bara hemmafansen på den välfyllda ståplatsläktaren som imponerade tillsammans med hemmalaget där nere på isen.

Men det återkommer jag till.

Klingar som tomma ord

Det jag vill trycka på är att alarmklockorna måste ringa hos Svenska Hockeyligan. Jag minns fortfarande Hockeyligans vd Jörgen Lindgrens anförande vid upptaktsträffen på Nalen i Stockholm, där han talade om de kärnvärden som det ”nya” SHL skulle stå för.

Kärnvärden som ”kaxigare attityd” och ”attraktionskraft”. I dag klingar det mest som tomma ord och speciellt det där men attraktionskraft. Det verkar inte ha gått hem hos hockeypubliken i alla fall.

Jag lägger till några fler publiksiffror:

4 399 – Modos SHL-premiär mot AIK och sämsta publiksiffran någonsin i Fjällräven Center.

5 813 – HV–Modo i tisdags. En match jag såg själv och vad som måste vara sämsta publiksiffran någonsin sedan Kinnarps Arena byggdes om. Jag kan inte garantera att det är så, men jag har i alla fall aldrig sett så lite folk på läktarna i Jönköping.

3 402 – AIK mot Linköping. Sämsta publiksiffran den här säsongen.

Det är inte länge sedan Svenska Ishockeyförbundet presenterade sina katastrofsiffror efter två raka hemma-VM.

Minus 25 miljoner kronor på de två VM-turneringarna 2012 och 2013 och det trots att det vimlande av NHL-stjärnor i den första turneringen och att Tre Kronor blev världsmästare i den andra. Första året var det svindyra biljetter och absurda matchpaket som skapade publikkrisen. I våras kom det fler, men mest för att priserna sänktes så mycket att det ändå blev en förlustaffär.

Sämre – trots två publiklag

Publiktappet fortsatte i fjolårets serie där publiksiffrorna sjönk med över tio procent. Och dåvarande elitserien sjönk från Europas mest publikdragande hockeyliga till en fjärdeplats.

Efter matcherna i går gick årets omdöpta SHL för första gången under fjolårets snitt på 5 707 åskådare på match.

Efter sju omgångar är snittet 5 694 och det trots att fjolårets särklassigt sämsta publiklag Timrå och Rögle bytts ut mot betydligt mer publikdragande Leksand och Örebro.

Nu vet jag att publiksiffrorna alltid är sämre i början av säsongen, då hockeyn fortfarande konkurrerar med fotbollen.

Men med alla nya bottenrekord pekar allt mot att publiksnittet sjunker även i vinter.

Svenska Hockeyligan borde snarast analysera vad det beror på och inse och att inget är så enkelt som att bara byta namn från Elitserien till SHL och tro att något ska hända.

I mina ögon är det till och med att döda ett inarbetat varumärke och införa en inte obegriplig, men intetsägande bokstavskombination. Mest för att påminna om NHL och sno lite av deras varumärke antar jag.

Men NHL har hetat NHL sedan 1917.

Det är skillnad, det.

Vad beror då tappet på? Jag ser tre förklaringar:

Tv. Förr var det ett fåtal som kunde se dåvarande Canal Plus. I dag har i stort sett alla tillgång till omdöpta CMore och jag såg en annons så sent som i går att det gick att köpa hela hockeypaketet (och ALLA SHL-matcher direkt hem i vardagsrummet) för 299 kronor. Det får du knappt en sittplatsbiljett för på någon arena. För en enda match.

Protektionism. I tider då större rörlighet över gränserna är ett honnörsord vill starka krafter inom SHL (ni vet vilka klubbdirektörer jag menar) stänga gränserna, skrota kvalserien och göra det ännu svårare att åka ur. Sådana tankar skadar intresset mer än dessa höga herrar vill tro.

Kunde varit en kaxig attityd

Profiler. De som hinner bli profiler under en säsong här hemma, är i NHL eller KHL den nästa. Importen av transatlanter har inte löst problemet. Ingen vet vilka spelarna är.

Marknadsföring. Den är obefintlig i mina ögon. Det är som om klubbarna och SHL tror att publiken ska komma per automatik. Inför den här säsongen hade jag satsat stenhårt på att marknadsföra både det nya liganamnet och den fria importen av transatlanter. Här hade man verkligen kunnat visa en kaxigare attityd.

Nog om detta.

Jag var som sagt i Växjö och såg mästarna Skellefteå lämna arenan utan poäng för första gången på 26 matcher.

Förvånad?

Nix.

Kvart eller semi vore intressant

Växjö vann tre av fem möten Skellefteå redan förra säsongen och två gånger på bortaplan. Tuffa, täta matcher där västerbottningarna aldrig gjorde fler än två mål på smålänningarna på fem försök. Det blev två mål i går också – och förlust 2–4.

Nej, Växjö passar inte Skellefteå av någon anledning. Det är svårt att förklara det här med boogey teams (lag överlägsna motståndare historiskt sett har svårt mot utan särskild anledning).

Men det skulle onekligen vara intressant att se en kvarts- eller semifinal mellan Skellefteå och Växjö framåt vårkanten.

Följ ämnen i artikeln