Är kvar – för att de tillhör "familjen"
Wennerholm: Uselt – går banden före Färjestads bästa?
Jag har följt elitserien sedan 1983 och det som heter SHL sedan den här säsongen startade.
Vi talar trettio år.
Men jag har aldrig sett ett sämre Färjestad än det lag jag såg förlora mot AIK med 1–3.
Och tränarna Leif Carlsson och Andreas Johansson hade fått sparken för längesen – om de inte tillhört ”Familjen”.
Jag ska inte ta ifrån AIK någonting.
De är ett lag på snålbudget, ett lag med skador och en rookietränare i Rikard Franzén i båset.
Men de är ett LAG. De vet förutsättningarna och det är ett gäng som spelar för att överleva. Det gör de förbannat bra.
Men Färjestad är en helt annan sak.
Här har vi ett cementerat topplag, överlägsna ledare av SHL:s maratontabell och en klubb där den självklara målsättningen är SM-guld.
En klubb med ekonomiska muskler, miljoner på banken, kontinuitet och en organisation vars strävan är att alltid slåss i toppen av tabellen.
År efter år. Så har det varit också.
Men nu är det kris i Karlstad precis som
i Jönköping. Allvarlig kris.
Jag trodde att det här var veckan som de gamla storheterna skulle lyfta. Jag var nästan beredd att offra en högerarm på att HV 71 skulle vinna mot Leksand och Färjestad skulle slå AIK på Hovet. Att ordningen skulle vara återställd.
Men en armbåge från Andreas Jämtin vände på HV:s match mot Leksand.
Färjestad har ingenting att skylla på.
Det var så uselt att jag börjar undra hur det här laget ska kunna undvika kvalserien.
De två gamla dinosaurierna i svensk hockey är mer avsågade än de någonsin varit. De skrämmer ingen numera.
Lobb sitter med armarna i kors
Men det intressanta är hur de båda klubbarna agerat. Hur de tacklar situationen. HV har öppnat bankkontot och rekordvärvat.
Färjestad har inte gjort ett smack, mer än sparkat misslyckade och obegripliga värvningen Devin DiDiomete och hyrt in Pelle Prestberg på ett korttidskontrakt.
Men lagens båda tränare står kvar.
Det förvånar mig inte i HV:s fall, men att Håkan Loob sitter med armarna i kors är mer överraskande.
Hur är det möjligt att Leif Carlsson och Andreas Johansson får stå kvar i båset i en klubb som alltid haft elithockeyns kortaste tålamod med sina tränare?
De tre senaste exemplen:
Leif Strömberg fick lämna värmlänningarna med buller och bång den 22 januari 2006.
Då låg Färjestad sexa i tabellen, men hade precis förlorat med 1–4 hemma mot Timrå. Det var droppen.
Roger Melin fick ett telefonsamtal från Håkan Loob den 31 oktober 2007 och beskedet att han inte längre var önskvärd.
Då låg värmlänningarna femma i tabellen.
Och när Niklas Czarnecki fick gå den 18 januari 2012 hade Färjestad bara nio poäng upp till serieledning från sin femteplats.
Den gången blev en förlust med 2–3 hemma mot Södertälje droppen.
Tre tränare som fått gå.
Men också tre tränare utan tidigare förankring i det som kallas ”La Famiglia”.
Det har både Leif Carlsson och Andreas Johansson.
Och det tror jag räddat dem – så här långt.
Jag har faktiskt inte själv ens tänkt tanken att Leffe Carlsson ska lämna sitt tränarjobb i Färjestad.
Det är ju konstigt egentligen då jag haft åsikten att Ulf Dahlén förmodligen gjort sitt i HV71 och att ett tränarbyte vore snabbaste vägen till förändring.
Carlsson – aldrig en dålig förlorare
Men på något sätt har Leif Carlsson känts som ”untouchable” där i Färjestads bås, för att fortsätta på det maffia-tema som präglat Färjestads organisation och som de själva varit ganska stolta över genom åren.
Familjebanden går före allt annat.
Nu är frågan om det till och med går före lagets bästa.
Men vem kan tycka illa om Leif Carlsson?
Vem vill se honom sparkad?
En person som aldrig är en dålig förlorare, aldrig har några undanflykter utan rakryggat tar smällarna och försöker förklara varför.
Och jag kan garantera att han vore den förste att försvara klubben om han själv får sparken.
Sådana personer är unika i tränarvärlden. Men frågan just nu är om de är oersättliga.