Urbans plan

Den tidigare brevbärarens jakt har pågått i 16 år. Vi satte oss i baksätet för att förstå vad han letar efter.

Publicerad 2023-04-15

En dag riktade rånarna laddade vapen mot Urban från Överlida, en annan dag fann han ett stort och glupande vakuum i sitt liv.

Nu har den gamle brevbäraren inte en plan.

Han har 1 288.

Urban svänger höger, förbi den nerlagda macken, ut på raksträckan som leder mot livets mening. Han gasar ryckigt. Suget tilltar i magen.

Bredvid sitter Bosse, en halländsk skogsbonde som i sitt 66-åriga liv aldrig varit längre hemifrån än Danmark. På gården håller han sig med får, här i bilen är han kartläsande humörhållare.

– Somna inte till nu för då missar du svängen, säger Bosse och buffar på Urban.

Gubbarnas uppdrag kräver ihärdighet och pliktkänsla, om detta är de överens, men i övrigt tycks de omaka som lakrits och kaviar.

Urban har vitt snagg och ett diskret litet leende medan Bosses spetsiga haka och täta hårvirvel får honom att likna handbollsikonen Magnus Wislander. Där Urban viskpratar levererar Bo sina historier med genomträngande baryton.

Var bor du, Bosse?

– Haha, skriv inte det!

”Sånt sätter sig – man glömmer inte”

Nu hänger jag inte med.

– Jag spelade i 28 år för BK Viljan och värsta rivalen var Ullareds IK. När vi vintertränade på Ullareds grusplan på 80-talet var det isunderlag för oss, men lagom till deras träning kom de med hjullastare och fixade i ordning gruset. Det var demonstrativt att inte fixa planen för oss, för att vi i Viljan var lillebror. Sånt sätter sig. Man glömmer inte.

Men nu bor du i Ullared, menar du?

– … skriv Nösslinge!

Livets mening är inte mer än två mil bort nu. Efter soliga hagar följer skuggig skogsmark och gruset skrapar under hjulen när vägen smalnar av och... jag borde komma till poängen nu, va?

Jo, enligt skrivkonstens alla regler måste huvudpersonernas syfte klarläggas tidigt för att väcka engagemang. Men du får hålla ut, du får vara munklik i ditt långmod precis som pensionärerna i framsätet.

Nu talar Urban, tyst som en sädesärla och in i ratten, om en fredag år 1994. Då belönade postverket honom med en kristallskål för 30 yrkesverksamma år som brevbärare.

– De skrev ”för flit och retlighet” men menade nog redighet.

De flesta tackade nej

Måndagen därpå rånades postkontoret i Överlida. Två män riktade skarpladdade vapen mot Urban innan de flydde med sedlarna i en påse. Ingen fälldes men i Urban revs såren så djupa att han tre decennier senare blir skärrad av att möta män i balaklava eller allt för täckande luva.

– Det var ett trauma som jag märker av än, säger han.

Så du slutade på posten den dagen?

– Nej, jag fortsatte i 17 år till. Jag är lojal.

Vår resa är inte längre än ett par mil, men man kan säga att den påbörjades redan 2007, när Urban Lidrot närmade sig sextiostrecket. Efter ett liv i fotbollens tjänst, först som kedjespelare och snart som tränare, fick han inte längre utlopp för sitt intresse. Att blint heja på ett lag tilltalade honom inte, för han gillade massor av klubbar. Ibland. På ett sakligt men inte särskilt passionerat vis.

Däremot svämmade hjärtat över av kärlek till planerna. Gropiga elvamanna-rektanglar ute i skogarna, släta mattor i stadsmiljöer, gröna oaser bland åkrarna. Inget vore ljuvligare än att få resa runt mellan dem och titta lite. Sparka på en tuva, knacka på en stolpe.

Genom fotbollen hade han samlat en skara vänner som han presenterade idén för: vad säger ni om att besöka ett par hundra fotbollsplaner de kommande åren?

De flesta tackade nej. Men Bo Johansson från Nösslinge – en evighet från Ullared, reds anm – lockades av den närapå maniska visionen och anmälde sitt intresse. Tillsammans med en Ingvar köpte de pärmar och drog på sin första tripp i juni 2007.

Bosse sträcker bak pärmen till mig och på första sidan läser jag ”Kulturresa” följt av stoppen.

Några av Urbans och Bosses alster.

Äbyvallen. En säsong låg det röd-vita hemmalaget i fyran.

Svansjövallen. En gång hem för Mikael Persson som nådde Elfsborg.

Sida upp och sida ner med namn som får en att rysa. Fotskäl SK, Hajoms IF, Sexdrega IF.

– Efter 700 planer hoppade Ingvar av. Hälsan tillät inte mer. Och han tyckte sig ha sett allt då, säger Urban och knycker på axlarna.

”Det restes innan vi föddes”

När pärmen blev för omständlig registrerade en son hemsidan Fotbollsplaner där besöken radas upp till allt för få besökares glädje. Hejan Saxemara, Fågelmara, Bergkvara. Det finns inget utrymme för fluff, utan allt som listas är namn, eventuella storspelare som fostrats där samt ett foto, ofta taget från låg höjd på en gräsplätt förvillande lik andra gräsplättar.

– Vi är uppe i 1288 planer nu, säger Urban.

Ändå har ni inte blivit bättre fotografer.

– Haha. Du har rätt.

På senare år har allt fler svenskar börjat kalla sig groundhoppers och likt fågelskådare kryssat av matcher i lägre divisioner. Det är en sysselsättning med stor gemenskap och charmiga stopp, men också en tämligen mallad och kommersialiserad hobby.

Urbans och Bosses dygn i bilen är något annat, något eget.

Varför är det sällan människor på era bilder?

– För att det är trist med ett foto på en match. Det är roligare att se bilder utan massa folk på, säger Bosse.

– Ja så är det, intygar Urban.

Nu tar han en skarp vänster in på en oskyltad grusväg. Blandskogen står i givakt och den naturliga allén leder till ett jakttorn som blickar ut över en fyrkant.

– Titta. Det restes innan vi föddes, pekar Urban.

Minsann.

På ena kortsidan lutar sig en målställning i trä mot en gran vars grenar har slukat halva.
Men än går det att tänka sig anfallaren som tjoffade in trasan i nättaket för 80 år sedan.
Vi traskar över gult gräs där ljusbrun spillning vilar i groparna.

Fåglar sjunger för oss. Vildsvinen har bökat upp terrängen omkring, men vördnadsfullt nog lämnat idrottsplatsen orörd.

Gubbarna berättar att Revesjö IF spelade här på första halvan av 1900-talet, men la ner laget på 50-talet på grund av spelarbrist. Nu misstänker de att en bonde slår gräset för jämnan.

De berättar att gamla planer ofta ligger på socknens sämsta mark. Olägliga plättar som kunde avvaras utan att skörden hotades. Man lär sig mönstret, så tillsammans har Bosse och Urban utvecklat en egen variant av kantarellögon – när varken flygfoton eller skyltning hjälper går de på instinkt.

– Med åren har vi fått in en känsla för var det kan vara. Många gånger har vi rätt, säger Bosse och sidledsfintar förbi en klutt djurbajs.

Blir knäsvag av lövträd

– Det intressanta är att vissa anläggningar efter trettio år bara är att linjera upp och spela på. Andra förfaller totalt på fem år. Man vet aldrig vilka, det är ett mysterium, säger Urban.

Vi behöver zooma ut och svara en grundläggande fråga:

Är 1288 planbesök mycket?

Stora siffror är svåra att ta till sig, som när Messi erbjuds två miljarder men vill ha tre. Urbans och Bosses gärning behöver också brytas ner för att bli begriplig. Revesjö är ett stopp för dem. Eftersom det saknas register och fullständiga listor över fotbollsplaner så tar varje anhalt sin tid att planera, rekognosera och nå. Och då de bara bilar runt på det varma halvåret och måste värna den egna hälsan – många turer är hundra mil långa – så är 1288 helt enkelt vad som hunnits med på 16 år. De letar inte på heltid, men räknar man in tankeverksamheten så kommer de nog upp i sina 40 timmar i veckan.

– Och vi är inte klara. Vi hoppas på tusen till, säger Urban.

Turnén lyder under strikta urvalsprinciper.

Värda att betitta är enbart elvamannaplaner och inte mattor som några ungar lattjar på. Platsen ska, med ytterst få undantag, ha nyttjats av en seriös förening. De skyr samhällen med över 40 000 invånare och blir knäsvaga av lövträd som under decennierna krupit nära sidlinjerna och bildat en sarg.

Urban blundar och strosar igenom ett imaginärt straffområde. Han drömmer sig bakåt.

– Här skulle jag vilja vara med när det var match och fruar och familjer satt i kanten och hejade fram sina gubbar som kämpade i sina anletes svett.

– Det var säkert jättemycket folk, inflikar Bosse.

– De var säkert inte så vältränade men jobbade hårt.

”Lika illa som när bibliotek brinner”

Man dristar sig gärna till att vilja lämna farbröderna därute vid den tidigare mittlinjen, i deras naturliga habitat. På plats i vad som blivit en slags mening med deras liv. Men det vore att förminska deras pågående kulturgärning och avfärda dem som nostalgiska stofiler. Visst är Revesjö inte i bruk längre, men på de allra flesta resmålen väntar finklippta och redo för helgens bataljer.

Urban betonar flera gånger att modern svensk fotboll fortfarande lutar sig mot småorter och invandrare. Det är ingen större skillnad mellan 1970 och 2020: där hittar man engagemang, frivilligkrafter, talanger och inte minst domare.

Han rättar till glasögonen och bjuder på kaffe och kanelbullar ur bagageluckan.

– Vi åker runt och ser allt försvinna från landsbygden. Först skolan, sedan affären och bygdegården, därpå idrottsplatsen och sist kyrkan. Men vi måste minnas och då är fotbollen en bra genväg. Tappar vi vår historia är det lika illa som när bibliotek brinner ner, säger han.

Är det sorgligt att se?

Bosse bryter in och skakar demonstrativt på huvudet.

– Nej, för då är utvecklingen i Sverige sorglig. Och det tänker vi inte gå med på. Det kanske sker sorgliga saker ibland, men vi är inte deppiga när vi åker runt. Jag hoppas bara att många får uppleva allt det fantastiska som jag varit med om i fotbollen.

”Jag kom till Skepplanda”

Jag resonerar med herrarna om att det här reportaget kommer bli svårt att sälja in till den stora massan eftersom deras projekt är så löst i kanten. De siktar inte på en jämn siffra, det finns ingen ändstation, ingen komplett samling, ingen geografisk avgränsning.

Trots att deras begivenhet berör sport finns inget rekord att slå.

På hemsidan, över alla dessa foton på konstgräs och bänkar, står en programförklaring som redan har blivit obsolet. ”Vår målsättning var att besöka alla i bruk varande planer i såväl Västergötland som Halland”.

När är ni klara?

– Kanske om vi ser alla Götalands planer. Då har vi Östergötland kvar. Och ett par bitar av Småland och Dalsland.

Det knastrar när vi vänder bilen och rullar iväg. Från förarplatsen viskar Urban fram en topplista över vackraste anläggningarna hittills och toppar med Hallevi i Mjöbäck.

– Den ligger fantastiskt fint ute på en udde med skog runtom. Som barn cyklade jag dit och på den tiden behövde man inte ha bollar med sig, för det var inte låst. Jag låtsades att det var San Siro, att det stod 0–0 med en minut kvar och att vi fick straff. Jag smekte in den varje gång. Jag missade aldrig.

Kom du någonsin till San Siro på riktigt?

– Nej. Men jag kom till Forsvallen i Skepplanda.

Sedan åker vi till en vägkrog och äter köttfärslimpa.

Publisert:

LÄS VIDARE

OM SPORTBLADET

Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Tipsa oss: SMS 71000, mejl tipsa@aftonbladet.se
Support: Kontakta kundtjänst
Användarvillkor Personuppgiftspolicy Cookiepolicy Rapportera fel

OM SPORTBLADET