En av de största kärlekar jag haft i svensk idrott

Nu hoppas jag på magnifik avslutning

Den är en av de största kärlekar jag haft i svensk idrott.

Kvalserien i ishockey.

Nu hoppas jag på en magnifik avslutning innan det är dags att fälla en tår och gå vidare.

Kvalserien har sin givna plats i den svenska hockeyhistorien.

Ingen serie har framkallat så många känslor genom åren.

Från högsta glädje till djupaste sorg.

Från sprutande champagne till bittra kvaltårar.

Kvalserien som funnits med från elitseriestarten, men i flera olika skepnade.

Det var 1997 som Kvalserien fick sin nuvarande form, men fyra lag från HockeyAllsvenskan och de två sämsta från SHL.

När vi nu skriver 2014 spelas den för sista gången.

Och det blir ett värdigt slut med det som kan bli den häftigaste, hetaste och mest publikdragande Kvalserien någonsin.

Sedan är det över.

Samtidigt försvinner chansen för mindre klubbar att skrälla och skriva historia.

Att slå ett SHL-lag i bäst av sju matcher är en helt annan sak än att vinna en kort serie.

Det gör att vi aldrig kommer att få uppleva skrällar som när Vilda Väsby gick upp 1987.

Ett förortsgäng som gick på hörntänderna och hade maximalt flyt på resan genom Kvalserien.

Ett svenskt Miracle on Ice

Ett svenskt Miracle on Ice.

De visade att allt var möjligt.

Det är det inte längre.

Men det finns många stunder jag aldrig kommer att glömma.

Just den här hårfina gränsen mellan glädje och sorg och hur fort allt kan svänga.

Den har aldrig varit tydligare än i Kvalserien 2004.

Skellefteå ledde stort efter åtta spelade omgångar. Ja, det var väl många som firade redan då, med två matchbollar kvar på programmet.

Jumbon Hammarby hemma och redan avsågade Leksand borta.

Så kom första chocken.

Hammarby åkte upp till Skellefteå och vann snsationellt med 3-2.

Det gjorde att sista matchen mot Leksand skulle avgöra allt.

Den blev extra het då Leksand inte hade något att spela för och fick extra krydda av att Mora skulle ta klivet upp om  leksingarna vann vid full tid.

Att Leksand skulle hjälpa Mora till dåvarande elitserien var en omöjlig tanke hos leksandsfansen.

Jag var själv på plats i gamla Leksands Ishall den avgörande lördagseftermiddag då vi skrev 10 april 2004.

Och jag har aldrig sett ett lag så paralyserat av prestationsångest som Skellefteå den dagen.

De hade 2-2 efter två perioder, mot ett Leksand som inte alls var intresserat av att vinna.

Kunde inte ens fantisera

Men Niklas Eriksson kunde inte undvika att slå in 3-2 till Leksand 4.08 in i tredje perioden, mot ett Skellefteå som skakade där under skydden. De kom ingenstans, allt knöt sig och när slutsignalen gick var det bara tomhet i spelarnas blickar.

Flera hundra skellefteåfans satt utslagna och gråtande på ena ståplatsläktaren. Det var rörande scener från fanatiska fans, som fått drömmen krossad.

I det läget kunde de inte ens fantisera om att Skellefteå skulle ta SM-guld tio år senare och dominera svensk hockey.

Nej, det var på Hovet det jublades den här kvällen. Mora hade slagit Hammarby med 6-3 och tagit sig till dåvarande elitserien i absolut sista omgången.

Vi fick lämna de gråtande skellefteåfansen i Leksand och sätta oss i bilen till ett Mora i glädjerus.

Det var ju lördagskväll, dessutom.

Bussen med spelare och ledare var fortfarande på väg upp från Stockholm, då vi trängde oss in  i Mora Ishall där portarna stod öppna denna kväll och natt.

Det var ett av de vildaste firanden jag upplevt, men det förklarades av det totalt osannolika slut som gjort ett uträknat Mora till ett elitserielag.

Kunde slagit ihjäl sig

När spelarna kom blev det vild daladans där ute på isen och jag såg en yngre man i dansskor äntra isen, bara för att komma ett par steg innan han slog en volt i luften och landade tungt i isen.

Han kunde ha slagit ihjäl sig, men kom upp på armar och knän och kravlade till båset.

Och när han fick upp ena handen på sargkanten skrek han:

– Byte!

Det är humor det.

Och när Moras ledare anlände till omklädningsrummet dagen efter upptäckte de att varenda spelartröja var borta och större delen av klubbförrådet var tömt. Så går det när man lämnar dörrarna till omklädningsrummet öppet en natt då man just gått upp i elitserien.

Mora fick annonsera i lokaltidningen för att få tillbaka tröjorna och vad jag vet slutade det lyckligt.

Men det var nog många fans som vaknade den morgonen endast iklädda en Mora-tröja och ett stort flin.

Leksand borta har av någon anledning fällt många lag.

Som Malmö 2008. Skåningarna ledde överlägset efter sex omgångar  efter att ha slagit Brynås i två raka matcher. Då blev det förlust mot avsågade Västerås (1-2) hemma, 4-5 mot lika avsågade Mora och sedan 4-4 mot Rögle. Ändå hade Malmö chansen kvar och behövde bara vinna sista matchen mot Leksand borta. Leksand som också var helt borta från avancemang. Malmö ledde med 3-0 efter 1.48 av andra perioden och med 4-2 efter 14.35.

Allt såg klappat och klart ut och Percy Nilsson satt om mös där på läktaren.

Då slog den mystiska dalaförlamningen till igen.

Skåningarnas ben blev som spaghetti, armarna som linguine och Leksand vände och vann med 5-4 i sudden.

Carl Söderberg sa mindre än vanligt, det vill säga ingenting och Percy Nilsson kokade där på läktaren och konstaterade att han lagt sin sista miljon på Rödhökarna.

– Nu blir det inte en krona till, sa Percy.

Det blev inte bättre av att arvfienden Rögle tog Malmös plats efter en rysare hemma mot Mora, då de gjorde två avgörande mål på elva sekunder i matchens sista minut.

Sådant händer bara i Kvalserien.

Djurgården drabbades också av förbannelsen i Leksand 2012.

Redan i omgång åtta åkte de upp till Tegera Arena och åkte hem som ett HockeyAllsvenskt lag efter 0-2.

Redan borta från toppstriden och bara en av många storfavoriter från SHL som fått känna på Kvalseriens obarmhärtighet.

• • •

Jag har sett många sköna genombrott också. Stjärnor som fötts.

När Timrå gick upp år 2000 dominerade en 19-årig Henrik Zetterberg och vann Kvalseriens poängliga med sina tio mål och fyra assist.

Hans stora genombrott.

• • •

I stort sett alla SHL-lag har tagit sig till eliten via Kvalserien. Jag har sett tio av dagens tolv lag gå upp den vägen. Alla har de varit små.

Brynäs och Färjestad är de enda som inte kvalat sig upp. Däremot har Brynäs hängt kvar via kval flera gånger, medan Färjestad är det enda lag som inte spelat i Kvalserien.

När de åkte ner i allsvenskan 19993/94 tog de sig tillbaka via en direkt allsvensk final.

Följ ämnen i artikeln