Wennerholm: Kunde inte hantera fansen raseri

HOCKEY

Jörgen Lindgren får gå som vd för Svenska Hockeyligan (SHL).

Det var inte en dag för tidigt.

Han har inte kunnat hantera varken fansens raseri eller domarbasen Ulf Rönnmarks frontalkrock med SHL-domarna.

Då var hans dagar räknade.

Den fest som brukar inleda varje SHL-säsong, startade den här gången med banderoller och protesterande talkörer på SHL-läktarna som skrek ”Hockeymördare”.

I Luleå inledde både hemmafansen och motståndaren och ärkefienden Skellefteås fans första mötet med fem tysta minuter.

De hördes över hela hockey-Sverige.

Hockeymördare har varit ledordet så här långt in i SHL-säsongen - inte spelet på isen.

Och inför en säsong där vi hockeyreportrar brukar spekulera om vilken tränare som får sparken först, är det på SHL:s kontor i Stockholm den stora dramatiken utspelat sig.

Först Ulf Rönnmark som tvingades bort.

Nu vd:n Jörgen Lindgren.

En nödvändig utveckling

Mannen som fått symbolisera SHL:s allt större dragning mot en råkall kommersialisering, där korvkön förvandlats till försäljningsyta och fans till kunder.

Och ståplatsläktarna har krympt i de flesta arenor, för att ge plats åt pubar, restauranger och dyrare sittplatsstolar.

Det är naturligtvis en nödvändig utveckling på många sätt, men det har skett helt utan känsla för alla de fans som är grunden i svensk läktarkultur.

De som hörs och syns och håller hockeyn levande.

Här har Jörgen Lindgren misslyckats totalt i sin kommunikation utåt.

Jag kan tycka att han fått onödigt mycket skit genom åren, som själva symbolen för SHL:s maktfullkomlighet och försök att stänga ligan.

Som titeln antyder har han suttit där för att verkställa de beslut som styrelsen och de fjorton SHL-klubbarna tagit. De som har den egentliga makten över svensk hockey numera, sedan Svenska Ishockeyförbundet tvingades släppa ifrån sig rätten till seriebestämmelserna.

Stått i stormens öga

Men det är Jörgen Lindgren som stått där i stormens öga och fått bemöta kritiken.

Det har han oftast varit usel på. Helt saknat känsla att möta uppretade fans och kritiker och SHL:s varumärke har blivit svagare än någonsin.

Senast var det frågan om de nya licenskrav som ligan planerade att införa, som Sportbladet avslöjade och som skulle göra att vissa lag skulle portas från SHL redan på förhand.

De skulle inte ens få kvala om en SHL-plats.

Jag tror de tankarna är skrotade nu efter den folkstorm det väckte.

Just det sportsliga finns så djupt rotat i den svenska idrottssjälen.

SHL kan aldrig bli som NHL, där man får köpa sig in i ligan och aldrig kan ramla ur.

Den traditionen finns inte.

Svensk idrott bygger på drömmen att kunna gå hela vägen, att avancera i seriesystemet.

Hur liten och oansenlig man än bedöms ur det ekonomiska perspektiv som styrt SHL de senaste åren.

Bara att kopiera fotbolle

Jag skulle vilja säga att det är livsviktigt för hockeyn och hela den svenska idrottsrörelsen. Det är den drömmen hos småklubbarna som fostrat 70–80 procent av de som spelar i SHL idag och en majoritet av de svenskar som spelar i NHL. Skapat av ideellt arbete.

SHL:s argument för att ha den ”tröghet” i systemet man kallar det för - i klartext att göra det allt svårare och på gränsen till omöjligt att gå upp - har också handlat om ekonomi.

Att ett lag som åker ur får dra ner på verksamheten, sparka folk på sina kanslier och ha miljonbyggen till arenor där kapaciteten står outnyttjad.

Men är det inte precis det vi upplever i dag hos Modo och Fjällräven Center, Leksand och Tegera Arena eller AIK på Hovet?

Effekten av SHL:s tröghet i systemet har blivit att de skjutit sig själva i foten och några av landets största klubbar stängts ute. Och försvinner jobben hos ett lag som åker ur, skapar det nya hos det som går upp. Det är risker man alltid fått ta inom elitidrotten.

Jag har alltid velat se direkt upp- och nedflyttning. Det skulle lösa många problem.

Kan fotbollsallsvenskan klara det, så varför inte hockeyn.

Det är bara att planka fotbollens ned- och uppflyttningssystem.

Kanske inte rakt av, men segraren i hockeyallsvenskan ska naturligtvis flyttas upp direkt efter att ha varit bäst i 52 omgångar, samtidigt som SHL:s jumbo bevisat att de inte hör hemma i högsta serien.

De ska inte få en andra chans.

När jag läser vad SHL:s ordförande Anders Källström säger i samband med Lindgrens avgång ger det ett visst hopp:

”SHL skall vara något som hela hockeysverige känner stolthet över. Det handlar om att representera den högsta nivån men också att SHL har ett stort ansvar för att värna den svenska modellen – drömmen om att nå den högsta ligan – och kunna prestera hockey av högsta nationella och internationella klass”.

Vi får se hur mycket sanning de ligger i de orden.

avMats Wennerholm

ARTIKELN HANDLAR OM