ÅSIKT

Borgarnas historiska svek mot folket

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Carsten Palmær om myten att Hitler kom till makten i demokratiska val

Makten i nazisternas händer Adolf Hitler och presidenten Paul von Hindenburg i mars 1933, bara dagar innan riksdagen tog det ödesdigra beslutet att överlämna makten i nazisternas händer.
rävspelet Rikskanslern Hitler 30 januari 1933 med bland andra Franz von Papen och Alfred Hugenberg (sittande respektive stående till vänster).

Ultrahögern är på frammarsch i Nord- och Centraleuropa. Börsen gungar, valutan är i kris, främlingsfientligheten växer när fattigt folk måste slåss om jobben. Undra på att många letar efter paralleller till vår tid i tysk 1900-talshistoria.

Detta leder både till allvarlig självprövning och upprepande av slitna klichéer. Två dagar i rad uttalar sig Dagens Nyheter om tysk historia:

”När nazisterna kom till makten 1933 – efter demokratiska val – dröjde det inte länge innan rättskipningen vittrade sönder” (ledartext 31 januari)

”Också Hitler var demokratiskt vald” (utrikessidan, 1 februari)

Att det var det tyska folket som i demokratiska val förde Hitler till makten är ett ofta upprepat men vilseledande påstående. Det var inte obildade och antisemitiska tyska väljare som utsåg Hitler till rikskansler. Det var den yppersta politiska eliten.

Hitler hade inte mer än en knapp tredjedel av väljarna bakom sig när riksbankschefen Schacht, förre försvarsministern von Schleicher, högerpolitikern von Papen och tidningsmagnaten Hugenberg i januari 1933 övertalade president Hindenburg att utse honom till rikskansler i en borgerlig samlingsregering.

Det politiska rävspelet i Tyskland är tacksamt att studera för den som gillar historiska paralleller. Nu ska det sägas omedelbart att Sverigedemokraterna – och deras europeiska meningsfränder till höger om högern – inte är NSDAP. Och att den som sitter och väntar på att historien ska upprepa sig kan räkna med att bli överfallen från oväntat håll.

Icke desto mindre finns det goda skäl för svenska borgerliga politiker som funderar på att stödja sig på SD att gå in på nätet och slå i sig lite tysk historia (läs till exempel under rubriken ”Weimar Republic” på engelska Wikipedia).

Kraschen 1929 drabbar Tyskland hårt. Arbetslösheten stiger till nästan 30 procent. Eftersom överenskommelsen med första världskrigets segrarmakter hindrar regeringen från att devalvera valutan väljer den att skära ner på pensioner, sjukkassa och arbetslöshetsersättning.

Ingen riksdagsfraktion förmår nå parlamentarisk majoritet. Regeringarna är svaga och landet styrs med undantagslagar och presidentdekret. Nazistpartiet växer – från 2,6 procent 1928 till 18,25 procent 1930 till toppnoteringen 37,27 procent i juli 1932.

Fyra månader senare – i november 1932 – hålls ett nytt riksdagsval. I det tappar nazisterna två miljoner röster. Men då har de ledande högerpolitikerna redan valt väg.

Flera tidigare försök att få nazisterna att delta i en borgerlig samlingsregering har stupat på att Hitler, som ledare för det största partiet, kräver att få bli rikskansler. Nu övertalar von Papen och kompani presidenten att gå med på att utse Hitler. Möjligen räknar de med att nazisterna ska tämjas när de tvingas ta regeringsansvar. Trots allt är det bara tre av elva ministrar i regeringen som representerar NSDAP.

Den 30 januari utser Hindenburg Hitler till rikskansler.

Fyra veckor senare, den 27 februari, brinner riksdagshuset i Berlin. Enligt nazisterna är branden en signal till kommunistisk revolution. Tusentals kommunister fängslas och socialdemokraterna anklagas för att vara delaktiga i den stora sammansvärjningen. I riksdagsvalen den 5 mars får nazisterna 44 procent av rösterna. Men – för att på laglig väg lägga hela makten i händerna på Hitler behövs två tredjedels majoritet i riksdagen.

Tre veckor senare, den 23 mars 1933, överlämnar den tyska riksdagen med 441 röster mot 94 hela den lagstiftande makten till regeringen. De 94 som röstar emot är socialdemokrater. Kommunisterna är redan häktade.

Faktum är att alla de borgerliga partierna, från de tysknationella till socialliberalerna i Deutsche Staatspartei, röstar för de fullmaktslagar som tar ifrån riksdagen makten och lägger den i händerna på Hitler.

Hitler kommer alltså till makten i två steg: det första steget tar han på inbjudan av den politiska eliten. Det andra med hjälp av samtliga borgerliga riksdagspartier.

Hur gick det till? Vad fick katolikerna i Zentrumpartiet att välja att lita på Hitlers löften om en moralisk och etisk stat på kristen grund? Vad fick socialliberalerna att upplösa sig själva?

Vad det än var de borgerliga tyska politikerna önskade sig år 1933 så vet vi vad de fick. Eller rättare sagt – vad det tyska folket fick.

”Tar man fan i båten så får man ro honom i land” lyder de folkliga visdomsorden. Men det brukar som bekant sällan vara de som fattat de ödesdigra politiska besluten som får slita vid årorna.

ARTIKELN HANDLAR OM

Tyskland

Berlin