Kultur

Ljuspunkter

Av: 

Ulrika Stahre

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Ulrika Stahre rapporterar från biennalcirkusen i Venedig

Att se dryga tjoget konstkritiker springa, nej spurta, för att komma först i kön till den i vanlig ordning kraftigt hajpade brittiska paviljongen måste vara Venedigbiennalens största utomkonstnärliga upplevelse. Någon kallade det ett kosläpp. Den största konstupplevelsen är tyvärr svårare, och tråkigare, att formulera. Årets upplaga av den mest anrika av konstbiennaler är vag och konturlös. Inte minst gäller detta den Nordiska paviljongen, vars lågmälda utställning inte har en chans i denna stora biennalcirkus. Vilket är synd, för både Andreas Eriksson och Fia Backström är värda bättre öden än att begravas i en övermäktig kakofoni av starkare uttryck.
 

Biennalens titel, Illuminations, är en lekfull sammanslagning av ljus, illusioner och nationer. Lite av en sammanfattning av alla Venedigbiennaler: konstens panhistoriska grundelement ljuset, och nationernas synlighet i och med de många paviljongerna. Ljus kan också förstås som Upplysning, och själva termen illuminationer kan syfta på illustrationer och egentligen vidare till avbildningar. Nå, den schweiziska curatorn för huvudutställningen, konsthistorikern och kritikern Bice Curiger, intendent på Zürich Kunsthaus, tycks uppfatta konst som något som allra bäst fungerar med sig själv. För huvudutställningen är minst sagt inåtvänd.
 

Visst finns det enstaka inslag som skimrar – filmer av Omer Fast och Christian Marclay, en installation av Elisabetta Benassi – konstigt vore det annars. Curiger har också valt att lyfta fram tre verk av den venetianske renässanskonstnären Tintoretto. Som en konsthistorisk referens, en samtalspartner inom ljustemat. Ett tydligt svar kommer från Monica Bonvicini som längst bort i Arsenale visar Untitled (15 steps to Virgin). En stor rumsinstallation av ljus och glas som behandlar motivet Bebådelsen – skildrat av Tintoretto med ett stort antal intrikata trappor. Renässanskonstnärens arkitektoniska bearbetning av upphöjelsen möter samtidskonstens stiliserade, strama och sekulära kommentar.

Till det som lyser hör också Karl Holmqvists verk, symptomatiskt nog också det en sorts sammanfogning av det arkitektoniska och ordet, av artefakten och handlingen. Han har gjort en liten kopia av Palazzo della Cività Italiana i Roms Mussolinibyggda förstad EUR: ett klassiskt inspirerat, futuristiskt bygge med klara nationalistiska och fascistiska drag. Tillsammans med en slingrande ordtänjande dikt på väggen formar helheten plötsligt en språklig lätthet, en plats där konstens betingelser sätts i centrum och ifrågasätts.
 

En av Curigers bästa innovation är ett antal ”Para-paviljonger”, små utställningsrum i rummet. Dessa är bara fyra stycken, men de knyter samman paviljongsystemet och skapar närhet i stora rum. Det  kan behövas, framför allt i Arsenale (som med sina enorma dimensioner kan äta vilket mästerverk som helst). Både Monica Sosnowskas och Song Dongs små paviljonger ger intimitet (också med element hämtade från en intim sfär, framför allt Song Dongs garderober) samtidigt som de också ställer konsten på en sorts liten scen.

Som ”scener” för olika verk fungerar också flera andra paviljonger utanför huvudutställningen. De är plats för seminarier – som Call the Witness (den Romska paviljongen), där bland andra Salman Rushdie föreläste, eller den norska paviljongen som kommer att härbärgera Saskia Sassen, Eyal Weizman och Judith Butler med flera – eller performances, en sorts ”ockupationer”, som den amerikanska respektive den spanska paviljongen.
 

Och det är till sidoprojekten och de nationella paviljongerna man får gå för att se något intressant. Det nationella är sedan flera år tillbaka upplöst, konstnärer bjuds in där de kan göra något bra, snarare än till sina ”egna” länder. Så ställer till exempel israeliskholländska Yael Bartana ut i Polens paviljong, med sitt polskanknytna verk ... And Europe will be stunned, som skildrar den fiktiva Jewish Renaissance Movement in Poland. Delar av verket visades förra sommaren i Malmö och tillhör definitivt biennalens bästa med sin svindlande resa mellan nationalism, sionism, antisemitism – och illusioner.
 

Två sinsemellan mycket olika requiem visas på biennalen. Den (prisbelönta) tyska paviljongen ägnas Christoph Schlingensief och i den egyptiska visas Ahmed Basiony. Filmaren, konstnären och teatermannen Schlingensief skulle ha varit curator för den tyska paviljongen men avled i cancer förra året. Det som visas till hans minne är A Church of Fear vs the Alien Within, ett jättelikt kyrkorum och en plats för sjukdomen och döden – en storslagen bearbetning av ett tillstånd, en framtid utan framtid. Ett megalomaniskt allkonstverk.

I Egyptiska paviljongen visas en performancedokumentation från 2010 av Basiony tillsammans med hans egna filmer från protesterna på Tahrirtorget i januari. Han blev skjuten där den 28 januari och på utställningen skapas en syntes av kraften, viljan att förändra och det lite märkliga konstprojektet att springa på stället och skapa optiska resultat.

Det är som om filmerna tillsammans både förstärker och nästan tar ut varandra: hans performance så läskigt synkroniserad med en nation utan framtid, utan förändring. Ett år senare är Basiony en del av framtiden och redan en martyr. Det är svårt att lämna paviljongen oberörd.
 

Venedigbiennalen har alltid lyckas spänna en vid båge tvärs över en hel del störande meningslös dekorativ konst och en på andra sätt störande politisk. Tygkassar med texten ”Free Ai Wei Wei” möter mystiska utställningar med kvinnor i burqa som möter filmat vatten. Någon genomför en performance och sjunger från en båt samtidigt som helt verkliga demonstrationer pågår i en överhettad stad: för Palestina, mot kärnkraft.

Med tanke på att våren 2011 är de arabiska revolutionernas tid, är det med förväntan jag beger mig till The Future of a Promise, den panarabiska paviljongen. Där vilar ett lugn, en förvissning om att världens intresse har ökat. De mest intressanta verken är skapade av palestinier, i diaspora som Emily Jacir eller fortfarande bosatta i Gaza, som Taysir Batniji. I den irakiska paviljongen är maskulinitet, våld och miljöhot i fokus. Det är något som spirar.
 

Var det då värt att springa till den brittiska paviljongen, alternativt köa i flera timmar? Ja, absolut. För här visas en helt surrealistisk remake av Magazin: Büyük Valide, ett verk från Istanbulbiennalen 2003.

Mike Nelson har byggt upp en hel interiör i två våningar, insidan av ett par hantverkslokaler och ett fotolabb. In i konstens och hantverkets kärna. In i västerlandets samband med öst. Och ut på andra sidan. Som en annan.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!