Lyft bort patriarkatets blick

Träning botar inte sorg – men kan göra en kvinnas tanke och kropp till ett

Av: Tone Schunnesson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: iStockphoto

En gång i tiden när jag försökte undvika sanningen om mitt liv anställde jag en personlig tränare som jag under sex månader betalade ungefär 30 000 kronor. Vi träffades tre gånger i veckan och tränade två timmar åt gången, på ett styrkelyftsgym i stan. Det var inte första gången jag gick till ett gym, men jag var ingen van motionär. Att anstränga min kropp så att andra såg gjorde mig obekväm och därför var jag själv förvånad över mitt beslut.

Jag har ett besvärligt stråk i min person, det depressiva. Så länge jag kan minnas har föreställningen om alltings meningslöshet i återkommande episoder dominerat mig. Men min depression har olika faser. En fas är att göra drastiska saker, ofta med varierande resultat. Att skaffa en personlig tränare var en fas men för en gångs skull tyckte min omgivning att infallet var lyckat, om än lite dyrt. 

Sara Martinssons personliga essäbok ”Knäböj” handlar om att vara en kvinna som lyfter. Tyngdlyftning som traditionellt sett varit en manlig träningsform är den som växer mest bland svenska kvinnor. Utifrån sitt eget intresse, som hon kallar en besatthet, skriver hon fram aktiviteten.

Musklernas tyngd verkar grunda tanken

Hon skriver kritiskt om hälsoism och industrin kring träning, om hur hon själv förhållit sig till ett maskulint kodat rum och den vältränade kvinnokroppens historia. Samtidig är hennes kärlek till stången fullkomlig och relationen till kroppen förändras i takt med att den blir starkare. Musklernas tyngd verkar grunda tanken.

Jag läser Martinssons bok när min egen kropp känns stum och tanken dunkel. Jag är deprimerad, igen. Jag känner mig svag, igen. Jag har glidit in och ut ur en förkylning i flera månader. Vissa saker gör jag alltid när tomheten återvänder och trots min stora styrkesatsning några år tidigare är träning inte en av dem.

Däremot byter jag sällan kläder och tappar koppar i golvet för att jag glömmer bort att jag håller dem i handen. Jag ligger i sängen natten igenom utan att sova och på dagen lyssnar jag på ”Eat pray love” som ljudbok. 

Elizabeth Gilbert, författaren till den självbiografiska feel good-odyssén, har själv gjort inläsningen och hennes stämma är mjuk. Allt kommer bli bra, vill den lova. Efter att boken är slut lyssnar jag på alla intervjuer jag hittar med författaren. Jag hetsäter stående över diskbänken när jag hör henne säga att Descartes syn på människan förstört allt. Vi finns inte för att vi tänker, säger hon. Vi finns för att vi känner. Jag tar en macka till utan att veta om jag är hungrig eller mätt.

Martinsson skriver också om Descartes syn på människan, som ett viktigt huvud uppburet av en tradig kropp. Dualismen är en utbredd syn på människan och för många en vardaglig förståelse av hur vi är konstituerade. 

Förnuftet är sedan upplysningen det ädlaste värdet och kroppen knappt en del av subjektet. Det här är inpräntat särskilt i kvinnor, skriver Martinsson. Kvinnor som sedan korsetten vet att kroppen är där för att tuktas. Kroppen som finns till för att betraktas.

Texten fortsätter under bilden.

Sara Martinsson kommer i dagarna ut med essäboken ”Knäböj”.

Min depressionen återvände tidigt under hösten. Ett av de första tecknen är att tillvaron plötsligt är upphackad, inte längre en lättillgänglig ström. Varje syssla är separerad från nästa syssla, omöjliga att ta sig an. 

Svårigheterna började när min roman kom ut och jag figurerade i en mängd olika medier. Vem är den där personen? började jag oroligt tänka när jag såg mig själv i tidningar och på tv. Varför ser hon ut sådär? 

Precis som depressionen gör dagen till ett oändligt antal delar ser den kollektiva, patriarkala blicken på kvinnors kroppar (det vill säga kvinnor) som ett gäng kroppsdelar. Den kvinnliga kroppen förstås inte ur ett holistiskt perspektiv, varken av världen eller av många kvinnor själva.

Martinsson påminner om sociologen Eva Illouz som kallar det här fenomenet för ”parcellering.” Parcelleringen bestämmer inte bara mäns sätt att se på kvinnor, menar Illouz, utan är också typisk för bilderna i dagens teknikkultur. Kvinnor är bröst eller ben med sexualiteten uppknuten i delar av sig själv, delar som kapitalismen alltid manar oss att förbättra.

Jag ville avlägsna mig själv från kroppen, genom att till exempel dricka mycket eller äta

Det här uppstyckandet gör kvinnor deprimerade, skriver Martinsson. Vi tror att vi kan hata det ena, kroppen, utan att hata den andra, Tone. Att vi lugnt kan vara främmande oss själva. 

Paradoxalt nog var främlingskapet länge min strategi för att slippa undan känslan av att vara objekt. Jag ville avlägsna mig själv från kroppen, genom att till exempel dricka mycket eller äta. Men hur mycket jag än försökte vända mig bort var det alltid kroppen som vände. 

Ett tag trodde jag att det mest lyckade sättet att slippa min kropp var att skriva. Nu vet jag att det inte är kroppen jag slipper när jag skriver, det är blicken. Parcelleringen, kanske. I alla fall är skrivandet en vila från ögon som glor som inte borde vara mina men som på något sätt ändå blivit mina. Att skriva är, när jag lyckas, en samtidighet med mig själv. Motsatsen till att vara alienerad.

Det har varit en ovanlig höst, ovanlig för att jag efter 18 månaders intensivt skrivande skulle göra motsatsen. Det är en chockartad kontrast mellan att skriva och sedan gå ut med skriften i världen. Plötsligt tvingas jag tillbaka in i den klyvning som många kvinnor känner till, och som intensifieras i offentligheten.

Depressionens överman är kanske inte eskapismen

Erfarenhet av att ha en kropp i ett patriarkat är ofta deprimerande banalt. Andras blickar är dumma och den egna fullkomligt idiotisk. Jag kan knappt uppbåda en uppriktig känsla inför det. I stället har jag fallit in i gamla hjulspår. Borta är enigheten med mig själv som skrivandet skänker. Blicken omöjliggör arbetet. När jag ser mig själv vill jag i stället säga: ”Jag känner inte henne! Jag vet inte vem det är.”

Trots att ”Eat pray love” varit depressionens följeslagare i tio år börjar jag tvivla, när jag läser Martinsson. Depressionens överman är kanske inte eskapismen. 

I stället funderar jag på det som får mig att stanna, tyngderna som tvingar mig tillbaka in och får mig att glömma resten. Jag ligger i sängen och fantiserar om träningsvärk. Hur jag i en svettig källare märkte att jag kunde glömma kroppen genom att använda den. En samtidighet, som påminde om att skriva. 

När jag den ledsamma våren för några år sedan precis som Martinsson blev besatt hade jag i alla år innan dess fått höra att träning botade all världens sorg och smärta med. Det gjorde det inte. Däremot hände något annat. Kroppen blev stark, smart. Kroppen blev mig.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.