Sveriges egen Bond sågas av kritikerna
BERLIN. Vi lever i de långa långfilmernas tid.
Fler och fler närmar sig tre timmar.
Då är det befriande med en historia som kan berättas på 75 minuter.
Den här vintern tar filmerna tid på sig.
”Django unchained” är 90 minuters hämndintrig uttänjd till nästan det dubbla. ”Lincoln” är två och en halv timme, ”Skyfall” nästan lika lång och ”Les miserables” slår dem båda. ”Zero dark thirty” och ”The master” ligger också på den gränsen. ”Cloud atlas” klockar in strax under tre timmar.
En del fyller utmärkt sin tid och det blir inte långtråkigt i biosalongen.
Här på festivalen såg jag en tävlingsfilm som är 75 minuter.
I ”En episod i en skrotplockares liv” följer Danis Tanovic (”Ingenmans land”) en fattig familj i Bosnien. De bor i en avlägsen by, tar ved i skogen och pappan letar metalldelar och hjälper till att skrota bilar för att tjäna pengar. När hans fru blir svårt sjuk och de inte har försäkring uppstår stora problem.
Mycket ångest och elände, men trovärdigt berättad.
Festivaler drar ofta mot det tunga och deprimerande. I Berlin tävlar filmer som tar upp olika smärtor i många länder. Sammantaget en dyster bild av mänskligheten.
Många filmer med kvinnor i centrum. Catherine Deneuve spelar en 60-plussare som ger sig av på en spontan bilresa i ”Elle s’en va” och Isabelle Huppert är en av nunnorna i ”La religieuse”. Kanadensiska ”Vic + Flo saw a bear” har kvinnliga huvudroller, liksom österrikiska ”Paradise: Hope”.
Juliette Binoche spelar inspärrade konstnären Camille Claudel 1915 och Frances McDormand är mycket bra i ”Promised land”.
En favorit att vinna Berlins björnar är ”Gloria” från Chile. Huvudpersonen (Paulina Garcia) är 58 år och frånskild och försöker hitta ny kärlek när barnen flyttat hemifrån.
Minst sannolik att prisas är ”The necessary death of Charlie Countryman” av svenske regissören Fredrik Bond. Shia LaBeouf möter kärlek och fara i Bukarest. På den kritikerlista som tidningen Screen gör under festivalen får den snittbetyget 0,8 på en femgradig skala.