Det här känns bara märkligt, Springsteen
Markus Larsson: Bruce till Sverige tar nostalgin till nya nivåer
Det är nionde gången gillt för Bruce Springsteen på Ullevi.
Om inte det aktuella upplägget ändras känns det bara märkligt.
Att Bruce Springsteen och The E Street Band skulle spela på Ullevi igen var bara en tidsfråga.
Men nu? Med ”The river tour”?
Förut har jätteturnéerna åtminstone baserats på en ny skiva, men den här gången väljer Springsteen att marknadsföra cd- och dvd-boxen ”The ties that bind” som släpptes till julhandeln där han blickar tillbaka på ett dubbelalbum som gavs ut 1980.
Det är 36 år sedan. En enkel tankelek för att få perspektiv på den siffran: om man backar ytterligare 36 år från 1980 stannar man inte förrän 1944. Andra världskriget pågick fortfarande och Bing Crosby var världens största popstjärna.
Det har alltid vilat en sentimental och nostalgisk känsla över Springsteens turnéer på 2000-talet, men nu tar han det till nästa nivå.
Trodde länge att ”The river tour” mest skulle vara en angelägenhet för USA och mindre arenor med tak. Musiken på skivan är inte direkt anpassad för gigantiska allsångsfester på Ullevi. Om inte något förändras när turnén reser över Atlanten kommer ”The river” att framföras från början till slut varje kväll, vilket innebär mängder av dämpade tålamodskrävande ballader och midtempolåtar:
”Independence day”, ”Point blank”, ”Fade away”, ”Stolen car”, ”The price you pay”, ”Drive all night”, ”Wreck on the highway”. Fantastiska allihop. I min värld blev Bruce Springsteen aldrig bättre. Men den som vill ha en dånande och riffig stadiumrockfest kommer att få ta många, otåliga ölpauser.
Det positiva är att den aktuella och relativt nedbantade uppsättningen av E Street Band verkar vara i högform. Setlistorna innehåller flera diamanter som sällan eller aldrig brukar framföras i dag. Vi slipper att få öronen misshandlade av Tom Morellos okänsliga sluggergitarrer. Och det finns säkert minst 21 personer i Sverige som har längtat efter att få höra – oh-oh – ”Crush on you”. Grattis.
Men det är ändå ett underligt drag. Som om Springsteen saknar nya idéer och infallsvinklar och inte har någon aning om var skivkarriären ska ta vägen.
Rent kreativt går det att se det som en välbetald parentes och semester.