Frågan om Nato är politisk men inte en höger-vänsterfråga

Foto: Vill vi ingå i allians med Natos medlemsländer? Natofrågan är ingen höger-vänsterfråga. Politiskt avgörande är däremot om vi ska gå i militär allians med den krigiska diktaturen Turkiet och stater på väg bort från demokratin som Ungern och Polen.
KOLUMNISTER

Natoanhängarna på Expressens (6 juni) och Svenska Dagbladets (31 maj) ledarsidor har nu med kraft slagit fast att de inte tror att Ryssland kommer att direktanfalla Sverige. ­Utmärkt, då är vi av med det argumentet för svenskt Natomedlemskap. Det hyfsar ekvationen.

Men i stället går liberalerna med än större kraft och ilska in för att beskriva hur Ryssland hotar och tänker anfalla de baltiska Natomedlemmarna Estland, Lettland och Litauen. Och därför, skriver de, måste Sverige nu gå med i Nato. De baltiska staterna är alltså inte skyddade av sitt medlemskap i Nato. Men om Sverige går med så skyddas Baltikum mot rysk aggression, förklarar Expressen.

De här återkommande liberala argumenten hänger som synes inte ihop. Men påpekar man det, vilket jag tillåtit mig, är man en komplett politisk idiot eller med Expressens formuleringar, visar man ”avgrundsdjup oförståelse för säkerhetsläget kring Östersjön” eller ”tar inte omvärldsläget på allvar”.

Det upphetsade tonläget beror på liberalernas svagaste punkt, att de inte kan förklara varför regimen Putin skulle få för sig att anfalla såväl EU som Nato. Att peka på den ryska annekteringen av Krim duger inte. Ukraina är lika lite som Georgien med i vare sig EU eller Nato.

Detta inser förstås de liberala ledarskribenterna. Därför måste de förutom nya skällsord hitta på tänkbara motiv för Putin att begå politiskt, ekonomiskt och eventuellt också militärt självmord. Vilket ju vore följden av att starta krig mot EU och Nato.

Såväl SvD:s Linda Nordstrand som Expressens Anna Dahlberg pekar på Putins framtida självmordsbenägenhet som latent krigsorsak. ”För vari består hotet mot baltstaterna?” frågar sig Linda Nordlund och svarar: ”En kombination av ryska imperiedrömmar och militärgeografi”. Putin skulle, fortsätter hon, med ett sådant krig uppnå ”en historisk seger - ett dråpslag mot Natos hjärta”. Och detta på grund av ”imperiedrömmar”? I Baltikum?

Anna Dahlberg är inne på samma halsbrytande spekulationer när hon förklarar regimen Putins strävan efter ekonomiskt, politiskt och militärt självmord med en liknande psykiatrisk analys:

” … kan den ekonomiska krisen i Ryssland eskalera på ett sätt som hotar Putinregeringens överlevnad och utlöser desperata krigshandlingar.”

Sverige måste alltså in i Nato som en försäkran mot Putins eventuella galenskap i framtiden? Som argument är det åtminstone nytt.

Nåväl, om nu Putin verkligen blir galen, likväl kan sitta kvar vid makten och startar erövringskrig för att bygga imperiedrömmar i Baltikum, så kommer Nato självklart att använda svenskt territorium för sina operationer. Om det har vi nyligen slutit ett värdlandsavtal. Sverige har också förklarat sig solidariskt med de baltiska grannarna. Om Ryssland startar krig mot dessa våra grannar spelar ett svenskt Natomedlemskap följaktligen ingen roll.

Natofrågan är politisk snarare än militärstrategisk. Men den är ingen höger-vänsterfråga, som somliga liberaler låtsas. Politiskt avgörande är däremot om vi ska gå i militär allians med den krigiska diktaturen Turkiet och stater på väg bort från demokratin som Ungern och Polen. Och ska Sverige dessutom befinna sig i en militär allians under USA:s obestridliga ledarskap? De senaste årens amerikanska omdömeslöshet när det gäller att starta misslyckade krig borde vara alltför uppenbar. Sverige har ännu inte lyckats avveckla sitt deltagande vid USA:s och Natos sida i det förlorade kriget i Afghanistan.

Antiamerikanism! tjuter nu liberalerna, eller än värre ”blind antiamerikanism”. Jotack. Min antiamerikanism delar jag i så fall med en stor del av det intellektuella etablissemanget i USA och minst en av de demokratiska presidentkandidaterna. Jag upprepar, det här är ingen höger-vänsterfråga.

Meningslöst är också Anna Dahlbergs försök att tala så kallad värdegrund:

”Sverige bör gå med i Nato … för att vi hör hemma i den västliga värde­gemenskapen. Svårare än så är det inte”.

Jo, det är svårare än så. Sverige har tillhört den västliga värdegemenskapen så länge den har funnits, sen 1945. För det har inte krävts något Nato­medlemskap. Det gick utmärkt med neutralitetspolitik och egen utrikespolitik. Och numera, med stater som Turkiet, Polen och Ungern, är Nato ingen självklar del av denna västliga värdegemenskap. Och än värre, om Frankrikes nästa president heter ­Marine Le Pen och USA:s näste president heter Donald Trump?

Mest avslöjande för liberalernas sprallande än hit än dit i Natofrågan är ändå detta: Den som slutligen måste luta sig mot den hemsnickrade prognosen om Putin som skvatt galen i framtiden saknar faktiskt bärkraftiga argument.

För övrigt anser jag att ...

… man svårligen kan beskylla de elva ambassadörer, tre generaler, två överstar, en ”krigskorrespondent” med flera som publicerade Natoupprop i SvD (10 juni) för att vara liberaler. Med de hotade med ryskt anfall mot ett ”ensamt” Sverige. Fortfarande lever och frodas således det kanske mest verklighetsfrämmande Nato-argumentet.

… det inte förvånar att tidningen Journalistens specialist på språkgrodor Helena Giertta slår till på nytt: ”Exemplet Stampen visar att ett tidningsföretag inte ska vara alltför vidlyftig och experimentell”. Förvånande är att hon sitter i juryn för utmärkelsen ”Årets stilist”. Bocken som trädgårdsmästare.

ARTIKELN HANDLAR OM