Fler lever länge - och fler får cancer

KOLUMNISTER

Blod och ond bråd död har dominerat medierapporteringen de senaste veckorna. De flesta stöter detta faktum ifrån sig, vill inte se, vill inte veta, vill inte bli påminda om livets intighet, nyckfullhet och ondska. Det jag i första hand tänker på är massakrerna i Gaza med hittills närmare 1 100 dödsoffer men också på tre flygplanskatastrofer, som tillsammans skördat nästan 500 människoliv. Jag mår dåligt över att inte kunna göra en insats, över att inte ­kunna hjälpa dessa människor eller åtminstone trösta deras anhöriga.

Det finns också en annan slags död som skakat om oss. I torsdags avled musikartisten Christian Falk i galopperande bukspottkörtelcancer, den farligaste och mest dödliga cancerformen. Regissören Carin Mannheimer avled veckan innan, också hon i galopperande cancer.

På bara några dagar bestal denna hemska sjukdom oss på två av våra stora kulturpersonligheter. Christian Falk fick bara leva i 52 år. Han stod på toppen av sitt konstnärliga skapande. I förrgår, två dagar efter sin död, ­medverkade han som sommarpratare i radion. Det var det mest gripande och sorgliga som någonsin sänts.

Varje dag läser jag tidningarnas dödsannonser för att se hur många som har dött i cancer. De är många. Om anhöriga och vänner i dödsannonsen uppmanas att stödja Cancerfonden, betyder det sannolikt att det var ­cancern som tog även detta offer. Det värsta är att offren är så unga. Många är födda på 1980-talet, till och med 1990-talet. Det är inte möjligt, tänker jag. Cancer var förr en sjukdom som bara drabbade gamla. Så är det inte längre. Varför har det blivit så? Vad är det som händer i våra kroppar? Det ­paradoxala är att medellivslängden i Sverige ökar samtidigt som alltfler unga dör i cancer.

Och nu kommer jag till det som ­­kolumnen egentligen skulle handla om:

Min egen cancer. För precis tre år sen låg jag för döden i sviterna och komplikationerna efter en mycket riskfylld canceroperation, där läkarna ­hade tagit bort så många organ i min mage de tordes för att hejda cancerns framfart. Lyckligtvis slapp jag stomi men min mage fungerar ungefär som en fyrcylindrig motor som bara går på två cylindrar. Jag tror ni förstår hur det känns att vara dysfunktionell när det gäller allt som har med mat och matsmältning att göra.

Men rent medicinskt är jag ”frisk”. Jag tror det i alla fall - fram till nästa ­datortomografiundersökning i höst. Mina onkologer på Radiumhemmet har beslutat glesa ut antalet kontrollröntgenundersökningar från fyra till tre per år. ”Det är inte bra att du får så mycket strålning i dig”, sa min onkolog när jag träffade henne i slutet av maj. Jag höll med men vädjade desperat: ”Släpp mig inte! Jag vill inte bli sjuk igen! Jag vill leva! Ni får inte sluta med kontrollerna!” - ”Vi släpper dig inte”, lovade hon.

I tre år har jag överlevt min cancer, ja egentligen mina cancrar, för några månader efter det att läkarna på Huddinge sjukhus tagit bort en 15 x 9,5 x 4,5 centimeter stor tumör i magen, upptäckte man att jag även hade sköld­körtelcancer! Jag har mycket i bagaget när min tid ska mätas ut.

Slängde ut tv:n

Gunnar Axén.

Den moderate riksdags­ledamoten Gunnar Axén blev häromdagen så förb-d sedan han lyssnat på en kvinnlig poet i radions ”Sommar” att han omedelbart slängde ut tv:n genom fönstret. Fler än jag höjde nog inte bara det ena ögonbrynet utan även det andra, när vi läste detta. Varför bestraffa den stackars tv-apparaten när det var ett radioprogram han lyssnade på? Tv:n hade ju inte gjort ­något ont. Varför inte slänga ut radion i stället?

Ukrainsk riksdag

Nu har vi fått synliga bevis på att gamla sovjetrepubliker som Ukraina saknar den ­politiska mognad som krävs för att arbeta för demokratins sak. Förra veckan skulle de folkvalda i parlamentet i Kiev debattera det nedskjutna malaysiska planet. Någon debatt i modern mening blev det aldrig. I stället kastade sig ledamöterna över varandra, tog strupgrepp, drog ­varandra i håret, slet av ­varandras kläder, brottades på golvet mellan bänk­raderna och slutade med ­något som liknade en ­kollektiv boxningsmatch. Hur ska de ukrainska väljarna ­någonsin kunna tro på sann demokrati efter detta?

ARTIKELN HANDLAR OM